Ett litet kåseri från år 2001!/Kenta

Det är nåt speciellt med färjetrafiken i Storsjön! Sommarturisterna tycker att det är fantastiskt att få ta med sig bilen på färjan utan att det kostar något. Vi som behöver ta färjan till stan ganska ofta, eller är arbetspendlare,  är också tacksamma för att det är gratis. När man bor i Hallen och ska till Östersund är det sju mil om man åker runt men bara halva sträckan om man tar färjorna. Obs färjorna! Det är två stycken! Man måste byta båt på Norderön! Från en helt frigående till en som leds över med stålvajer.
Lite längre bakåt i tiden fanns det även en färja i Sundsbacken som gick mellan Brasta och Sundsbacken.

Nu finns det bara två färjor kvar i Storsjön. Förr fanns det sex stycken, Sannsundsfärjan, Rödöfärjan, Vallsundsfärjan, Isöfärjan och Håkanstafärjan och färjan i Sundsbacken, som nu är ersatt av Brasta-bron. Den nya bron, byggd 1970, innebar slutet för färjetrafiken över Sundsbackssundet.  Kvar är bara Isö- och Håkanstafärjan. Det har alltså byggts fyra broar i Storsjön.

Den som tog längst tid att få klar var helt klart Vallsundsbron. Det tog sisådär hundra år från tanke till färdig bro.

Rödöbron kom till ganska snabbt, men så fick vi också betala för att använda den. Priset sattes mycket finurligt till sexton kronor. Man måste alltså vara utrustad med tre olika sorters mynt att stoppa i apparaten, en tia, en femma och en krona.  Mycket smidigt! Om man struntade i avgiften blev man fotograferad och fick en räkning hem med tillkommande faktureringsavgift. Tack och lov är bron avgiftsfri nu. Men var inte så säker!! Just nu sitter några djupt tänkande planerare i en utredning och funderar på om man borde införa avgifter på alla Vägverkets färjor! Allt för att underlätta för oss som bor på landsbygden!

Sannsundsfärjan lades ner 1981 då bron byggdes. Den firar alltså tjugoårsjubileum i år 2001! Det sägs att Oviksborna som pendlade till stan hade svårt att vänja sig av med färjetiderna så de åkte klumpvis över bron under en lång tid!
-Om vi skyndar oss hinner vi med halvfem-bron!!???

Skyndar oss ja! Att vara beroende av en färjetid innebär en ständig kamp med klockan. Man lär sig att det tar tretton minuter och tjugofyra sekunder till färjan och då är det den tiden som gäller! Av någon anledning brukar det  bli väldigt bråttom mot slutet, då man i regel måste springa runt och leta efter mössor och vantar innan man kommer iväg hemifrån! Tiden kan pressas om man kör fortare. Trafiksäkert? Nej! Mänskligt? Ja! Vem sa att det var lugnt och avstressande att bo på landet??

Men det är lugnt och avstressande att åka färja när man väl är ombord. Så lugnt att många pendlare återupptar den avbrutna nattsömnen och måste väckas när färjan lägger till på andra sidan. Detta åstadkoms antingen genom att färjemannen lägger till vårdslöst så att rycket väcker den slumrande eller att färjans mistlur väsnas så förskräckligt att den och väcker passageraren.

Färjan är också en mötesplats. Resan tar ca femton minuter och då kan man kliva in i kompisens bil och umgås under resan. Det finns dock en fara med detta! Det har hänt att den som klivit in i kompisens bil har glömt att han har sin egen bil med sig och fortsatt resan i kompisens!! Är det pinsamt, eller??

Under sommarhalvåret, eller snarare sommarkvartsåret, är vi beroende av Vägverkets färjor, och på vintern, isvägar över Storsjön. Det finns en tid, vår och höst, då det är jobbigt för oss, den tid då färjan inte kan gå på grund av ishinder men isen är för dålig att åka på. Alltså, föret är uselt. Då måste vi ta vägen runt hela Storsjön för att komma till Östersund. Då längtar man efter ”Isväg öppen” eller ”färjan går”.

Text och foto Kent Livendahl

Vittnet denna gång var Lennart Olofsson i Byriset

Denna gång hade jag nöjet att besöka Lennart och Elsie uppe i Byriset för att få höra en ny historia om Storsjöodjuret. Det är spännande att få höra en ny unik historia varje vecka som jag sedan får presentera.

Att få komma hem till någon för att göra en intervju är alltid speciellt. Det är mysigt då man får ett så varmt välkomnande redan då man kommer in i farstun.

Jag satte mig ner för att höra vad Lennart hade haft för observation.

”Jag kan inte säga när detta var men jag tror det var något år efter att Stig Albertsson hade sin iakttagelse. Det var en dag då jag var på väg till jobbet, jag hade precis åkt hemifrån och när jag passerade sjön så ser jag något konstigt på ytan. Mitt emellan två byggnader här nedanför mitt hem ser jag tre ”pucklar” med ett avstånd mellan varje puckel där det är vatten. De måste varit ganska högt över ytan eftersom jag såg dom tydligt. Det var ingen tvekan om att det var nåt som inte brukade vara där. Jag var försenad till jobbet och hade folk som väntade i en bil på mig så jag hade inte tid att vända om för att titta mer noga på det jag just hade sett. Men jag kunde inte släppa det, NÅT som inte hör till vanligheterna hade jag just sett. Innan detta hände har jag aldrig varit skrockfull, trodde inte alls på onaturliga händelser. Efter att jag berättat för Stig vad jag sett och liksom låtit det smälta in så har det skett en förvandling. Nu behöver jag inte fundera, för nu vet jag att det finns något ute i Storsjön som lever, något förutom fiskarna”

Efter intervjun blev jag bjuden på kaffe och kakor och vi satt och pratade om fina utsikter och att ha naturen in på knuten.

Tack för en trevlig intervju, nu laddar jag inför nästa veckas stafettgäst

Emelie Berg text och foto

Utlagt av Kent Livendahl

  Veckans stafettgäst : Stig Albertsson som intervjuades av Emelie Berg

Denna vecka var det Stig som fick ta emot stafettpinnen och i och med detta berätta sin iakttagelse av “Storsjöodjuret”.

När vi sitter ner förklarar Stig direkt att han är övertygad om att det finns något i Storsjön som inte är identifierat men som faktiskt många sett vid olika tillfällen, han tror det är ett urdjur av något slag som lever långt ner i Storsjöns vatten. För en sak som är ganska märklig är att när man Googlar på storsjön får man fram ett maxdjup på 74 meter, medan det av ortsbor mätts upp djup runt i alla fall 100 meter. Så vem vet det kan ju dölja sig grottor eller vad som helst där nere på sjöbotten.

Detta är i alla fall Stigs iakttagelse:

“Jag har nästan som bott ute på sjön i hela mitt liv, tror inte det är någon som fiskat så mycket som jag. Men ändå tog det mig 49 år innan jag blev övertygad om att det finns nåt där ute. Det var då Håkan Jacobsson hade sett något, jag började fundera på allvar (Han är ingen som skulle hitta på saker bara sådär).

Det var en alldeles vindstilla dag som jag och en till var ute med båten vid Utöarna, vi rodde lite sakta då det plötsligt kommer upp något ungefär 25 meter från båten, en stor svart “knul en hudknul”. Den var alldeles blank och vattnet bara rann av. Den hade varken öron ögon eller något sånt. Sedan försvann den ner igen för att återigen visa sig. Detta gjorde ju att man slapp att fundera om man hade sett rätt eller inte. Nu var jag övertygad!

Dagen efter stod det i LT att Storsjöodjuret setts från Verkön. Det gjorde ju det hela ännu mer trovärdigt då de inte heller kan ha sett samma för detta var längre bort och då skulle de också sett vår båt. Så antagligen hade Storsjöodjuret varit i full rörelse denna dagen. Jag vet ju efter denna händelse att jag sett någon levande varelse, men vad jag har sett kan jag ju inte säga säkert.

Nästan precis två år efter denna upplevelse var jag hembjuden till Börje och Kicki (Kjell Jacobsson var också där) och vi satt ute på deras altan. När jag kom dit blåste det lite grann men övergick ganska snart till vindstilla. Jag satt och blickade ut över sjön och den fina utsikten, femte gången jag tittar ser jag en båt dyka upp från ingenstans och åker fram i kanske 10 knop, men det lustiga är att jag ser ingen båt. Det svallar och beter sig precis som en båt men där finns ingen. Svallvågorna far fram från Engbloms till strax innan den stora bryggan och då försvinner “båten”. Mitt sällskap undrar vad det är jag tittar på därute, jag förklarar vad jag precis har sett. Nu sitter vi alla fyra och tittar ut över sjön och ser hur det rör sig under/intill bryggan för att sedan komma upp och simma ca 200 meter ut mot flaket och återigen dyka ner och försvinna.”

Nu har vi fått ta del av ännu en intressant iakttagelse som gjorts av Storsjöodjuret. Jag väntar med spänning vad nästa gäst har att berätta.

Emelie Berg

Skribent och fotograf