” Vi satt en kväll några stycken och pratade, alla hade vi känt varann i många år.” Så förtroligt kan Gerda Antti bjuda in läsaren till ett avsnitt i sin berättelse ”Här i världen”, där hon samlat funderingar om stort och smått, om förr och nu och att befinna sig i gruppen ”åldrande befolkning”. Hon kommer från ett lantbruk i Övertorneå och har ägnat hela sitt författarskap åt landsbygden. Sedan länge bor Gerda Antti i flygeln till en gård i byn Tomestorp utanför Kisa i Östergötland.

Äktenskapet med författaren Walter Ljungqvist (1950-1974) som var influerad av antroposoferna har satt spår i hennes tankevärld. Under den lättsamma tonen finns längtan att tala om de stora frågorna och en trött besvikelse över allt tomprat som bara kommer.

Hon saknar de båda männen i sitt liv, de som talade allvar, Walter och efter hans död Olle. Deras närvaro kan hon fortfarande känna. Gerda Antti undrar som många av oss andra varför politikerna är de sista som uppmärksammar problemen med skolan, vården och brottsligheten. Lite onödigt faller hon in i påståendet att man inte kan säga något negativt om samhället utan att riskera att bli kallad rasist eller nazist. Ja men hallå, du gjorde just det och det fick du trycka utan protest.

Att tjejen är dagens kvinnoideal tycker Gerda Antti är fånigt liksom alla försök att förlänga ett ungdomligt utseende. Feminismen har skrämt mannen till tystnad, menar hon. Djur och natur, från den minsta blomfluga till trädens majestät, eken, fascinerar henne. Björk, tall, gran, de har alla olika karaktär. Himlen är Guds seende öga, som hon sjunker in i med sina frågor. Inga svar kommer men det får man inte från folk heller, skriver hon förnumstigt.

Vardagen har sin rutin, promenad, rensa ogräs i den årstiden, patiens och snart är det dags för ett glas rödvin i sällskap med en bok. I tidningen finns en dragning till dödsannonserna, där alla är älskade och saknade och korset som var vanligt förr nu ersatts av de profana symbolerna. Vart har den svenska Gud tagit vägen bland moskéer och slöjor? Musik kan ge själen styrka som den konsert med kända folkvisor hon upplevde i en kyrka. Men nog är det Bach som står närmast det gudomliga, skriver hon. I Gerda Anttis ålder är det ofrånkomligt att dödsfilmen börjar rulla då och då, som när det hugger till i hjärtat. Det känns trist att inte vara behövd, älskad och saknad av någon. Förbereda sig för döden gå väl inte men skrivandet stärker seendet och gör livet mer levande, inte så tomt.

Långa prosatexter växlar om med one-liners, aforismer och dikter. Goda råd ger hon inte mycket av men säger att vi aldrig ska glömma att Tiden är den bästa present vi fått. Och så kakelugnen i ett rum och kakelugnen, det är du som ger rummet värme. Även om det inte skulle stå i annonsen så kommer Gerda Antti att vara älskad och saknad av sin stora publik. Ingenting tyder dock på att ”Här i världen” skulle vara ett avsked men det finns en medvetenhet om att det som ska sägas, ska sägas nu. Hennes stil är att servera samtidskritik med vass humor, där udden riktas än hit och än dit. Även mot henne själv.

Britt Jakobsson                  Gerda Antti  Här i världen Albert Bonniers förlag

Från
    Kom ihåg mig
URL

Säkerhetskod
     

Kommentar

Kanske varmaste midsommaren mannaminne? Då gjorde Elisabet och jag en utflykt till Hara brygga, ett underbart ställe för sol och bad vid Storsjön.   Fika billigt och gott visste vi att man kan göra där, vi har varit där förut. En extra krydda som...

    Britt Jakobsson recenserar   Alla som hyllar Darwin och evolutionen, hur kan ni tro att den västerländska människan är slutmålet och ha högmodet att kalla oss homo sapiens, den visa människan? Troligare är att utvecklingen går mot högre in...

  Detta är skribentens katt som ofta vill sitta i Britts knä, och är en hejare att hålla huset rent från råttor och andra gnagare!    … diktade Werner Aspenström. Ja, de håller på för fullt men problemen är svårlösta. Kan en stark k...

    Kenta med sin exra påse på vänster ben     Låter inte helt kul, eller hur. Med en mycket värkande, infekterad och svullen njure skjutsade hustrun in mig till lasarettet med stigande feber och sänka. Tyvärr är inte min vänstra njure ...

I det senaste numret av Bygdebladet (som enligt HBIS styrelse skulle bli så bra) får vi veta att det också ska läggas ner i juni 2020.(Detta förstod flera av oss arbetare direkt, men fick veta att vi inte förstod föreningens bästa) Enligt min mening ...