Merit, från den ”lilla bondbyn Gärdsta”, som hon själv har uttryckt det, blev igår, den 15 februari 2020, intervjuad i kulturprogrammet ”Sverige”. Där fick vi bland annat veta att hon fyller 80 i år! Mer verksam än någonsin! Nu med en ny publik, många yngre fans. Visserligen sa hon att ”allting bara händer, jag behöver inte göra någonting, mer än spela ibland”. Fan trot!  

Det föranleder mig att reprisera en artikel som undertecknad skrev för fem år sedan. Merit spelade då på Hallgården med sina spelkamrater från Gotland.

HALLEN | 6 MAJ 2015 |

Merit med brass fyllde Hallgården

Igår, 5 maj, var det fullsatt på Hallgården när Merit Hemmingsson gästade hembygden! Med sig hade hon sina spelkamrater från Gotland, en orkester med nio skickliga musiker.

Det var blåsare men bandet kompletterades med en kontrabasist och en trummis. Programmet var väl genomtänkt och bestod bl.a av polskor (Lapp-Nils m.fl.), vallåt från Orsa, Östersunds och Leksands brudmarscher, melodier från Merits nyligen släppta skiva Hommage till Jan som är en hyllning till Jan Johansson, en låt efter ”Byss-Kalle och signaturmelodin till TV-serien ”Hem till byn”. En eloge även till de härliga arrangemang och solon som flera av blåsarna och naturligtvis Merit själv presterade! Med Merit på sin hammondorgel och sitt, enligt egen utsago, ”ylande” i mikrofonen, förförde hon med sin orkester publiken från första stund. Hennes mjuka men fasta grepp om åhörarna blev allt tydligare i andra halvlek, och mynnade ut i en jublande avslutning då hela publiken stod upp när jämtarnas nationalsång framfördes.

Under stående ovationer tackade Merit ödmjukt med orden: Tack för att ni kom!

Arrangören Kerstin Örbo, representerande Västra Jämtlands teaterförening, tackade med orden: ”Ljuset kommer från väster” och alla i orkestern fick varsitt Åre-ljus.

Text & Foto Kent Livendahl

” Vi satt en kväll några stycken och pratade, alla hade vi känt varann i många år.” Så förtroligt kan Gerda Antti bjuda in läsaren till ett avsnitt i sin berättelse ”Här i världen”, där hon samlat funderingar om stort och smått, om förr och nu och att befinna sig i gruppen ”åldrande befolkning”. Hon kommer från ett lantbruk i Övertorneå och har ägnat hela sitt författarskap åt landsbygden. Sedan länge bor Gerda Antti i flygeln till en gård i byn Tomestorp utanför Kisa i Östergötland.

Äktenskapet med författaren Walter Ljungqvist (1950-1974) som var influerad av antroposoferna har satt spår i hennes tankevärld. Under den lättsamma tonen finns längtan att tala om de stora frågorna och en trött besvikelse över allt tomprat som bara kommer.

Hon saknar de båda männen i sitt liv, de som talade allvar, Walter och efter hans död Olle. Deras närvaro kan hon fortfarande känna. Gerda Antti undrar som många av oss andra varför politikerna är de sista som uppmärksammar problemen med skolan, vården och brottsligheten. Lite onödigt faller hon in i påståendet att man inte kan säga något negativt om samhället utan att riskera att bli kallad rasist eller nazist. Ja men hallå, du gjorde just det och det fick du trycka utan protest.

Att tjejen är dagens kvinnoideal tycker Gerda Antti är fånigt liksom alla försök att förlänga ett ungdomligt utseende. Feminismen har skrämt mannen till tystnad, menar hon. Djur och natur, från den minsta blomfluga till trädens majestät, eken, fascinerar henne. Björk, tall, gran, de har alla olika karaktär. Himlen är Guds seende öga, som hon sjunker in i med sina frågor. Inga svar kommer men det får man inte från folk heller, skriver hon förnumstigt.

Vardagen har sin rutin, promenad, rensa ogräs i den årstiden, patiens och snart är det dags för ett glas rödvin i sällskap med en bok. I tidningen finns en dragning till dödsannonserna, där alla är älskade och saknade och korset som var vanligt förr nu ersatts av de profana symbolerna. Vart har den svenska Gud tagit vägen bland moskéer och slöjor? Musik kan ge själen styrka som den konsert med kända folkvisor hon upplevde i en kyrka. Men nog är det Bach som står närmast det gudomliga, skriver hon. I Gerda Anttis ålder är det ofrånkomligt att dödsfilmen börjar rulla då och då, som när det hugger till i hjärtat. Det känns trist att inte vara behövd, älskad och saknad av någon. Förbereda sig för döden gå väl inte men skrivandet stärker seendet och gör livet mer levande, inte så tomt.

Långa prosatexter växlar om med one-liners, aforismer och dikter. Goda råd ger hon inte mycket av men säger att vi aldrig ska glömma att Tiden är den bästa present vi fått. Och så kakelugnen i ett rum och kakelugnen, det är du som ger rummet värme. Även om det inte skulle stå i annonsen så kommer Gerda Antti att vara älskad och saknad av sin stora publik. Ingenting tyder dock på att ”Här i världen” skulle vara ett avsked men det finns en medvetenhet om att det som ska sägas, ska sägas nu. Hennes stil är att servera samtidskritik med vass humor, där udden riktas än hit och än dit. Även mot henne själv.

Britt Jakobsson                  Gerda Antti  Här i världen Albert Bonniers förlag