Med anledning av Åklagare Christer Petersons utspel om att han inom en snar framtid ska berätta om att mordutredningen har kommit fram till att de kan berätta om vem som var mördaren; eller vad som låg bakom mordet. Något vill han dock berätta som är av allmänt intresse vill jag publicera en recension av min kamrat Britt Jakobsson. Recensionen är från 2018. Så läs gärna detta. Vi och alla andra får bara vänta och vara nyfikna så länge./ Kenta  

Britt recenserar: Den osannolika mördaren,
Skandiamannen och mordet på Olof Palme av Thomas Pettersson

Du kan snart inte räkna dem alla, Sveriges rättsskandaler de senaste decennierna. Osmo Vallo (1995), Thomas Quick (början 2000-talet), Fallet Kevin (1998), Kai Linna (oskyldigt dömd2005) och den största och pinsammaste, mordet på Olof Palme (1986), ouppklarat efter 32 år.

Tidskriften Filter har under många år arbetat journalistiskt med fallet och nu har Thomas Pettersson presenterat en lösning i sin bok ”Den osannolika mördaren, Skandiamannen och mordet på Olof Palme”. Jag är beredd att köpa hans teori och väntar nu på att den ganska nytillträdde Palmegruppschefen, Krister Petersson ska komma med sin bekräftelse.

Skandiamannen, Stig Engström, är Palmes mördare, som tyvärr under tiden lämnat jordelivet och därmed undkommit rättvisan. Det gör nog Petersson när han slutfört förundersökningen och då blir han också tvungen att erkänna sin organisations skuld till att mordet förblivit olöst alla dessa år.

Just idag kom beskedet att Olof Palmes änka, Lisbet avlidit, 87 år gammal. Kanske höll hon in i det sista fast vid att Christer Pettersson, dömd och därefter frikänd, var mördaren. Svårt att veta men märkligt att läsa hur Stig Engström, Skandiamannen, kunde undgå att misstänkas så uppenbart skumt som han betedde sig under och efter mordkvällen. Virrade omkring, kollade, stämde av och ändrade sin ut- och instämpling på Skandia, lade ut villospår och yttrade konstiga saker till pressen. Filters chefredaktör Mattias Göransson som tog över och avslutade boken om Quickfallet efter Hannes Råstam säger i sitt förord att det är gåtfullt hur de kunde missa honom. Det fanns enligt Thomas Pettersson stor oenighet inom utredningsgruppen, hur Stig Engström skulle uppfattas. Per Häggström var övertygad om att han var mördaren men när den erfarne Arne Irvell gick i pension kort efter mordet, fanns inget stöd för tanken och sen gick allt vidare från kurdspåret till förhoppningen om att mordet skulle lösas genom en ensam galning = Christer Pettersson. Efter en kort period som intressant vittne blev Stig Engström avförd som ”mytoman” och en surrande fluga i pressen, ”vittnet som polisen inte brydde sig om”. Han gick till historien som & quot; varande på brottsplatsen & quot;. Sven Anér, journalist och privatspanare, vände sig direkt till Riksåklagaren och Rikspolischefen för att de skulle höra Stig Engström. Ingen framgång. Granskningskommissionens rapport på tusen sidor nämner honom inte heller med ett ord. Thomas Pettersson har arbetat med Skandiamannen i tolv år och hans bok omfattar också en gedigen exposé av Olof Palmes liv, barndom, ungdom, utbildning, resor, internationella kontakter och hans intensiva och speciella personlighet som också gav honom många fiender.

Palmes lättsinniga attityd till livvaktsskydd var väl känd och spelade en roll i hur hans liv slutade. I den sista intervjun talade Olof Palme med optimism om sitt dödsår som han såg som islossningens år mellan supermakterna. Stig Engström hittades av polis död i ett miserabelt förfall under självmordsliknande omständigheter. Att någon i hans omgivning måste ha känt till sanningen, är min gissning. Även han blir grundligt kartlagd, bakgrund, historia och personlighet. Överklass, stort bekräftelsebehov, internat, missad student, vapenintresse, tränad skytt. Låg auktoritet. Hur kunde det gå så fel? En man vars signalement stämde, fanns på brottsplatsen och dessutom ljög oavbrutet? Thomas Pettersson föreslår missriktad kollegialitet som möjlig orsak. Stig Engström själv var maniskt upptagen av Palmemordet på ett för omgivningen tröttsamt sätt resten av sitt liv. Alla ni som liksom jag läst allt om Palme-mordet, läs den här boken också. Det kan vara den sista. Tänk att det alltid är journalister som ska gräva och rätta till vad myndigheter försummat. De är vår tids hjältar.

Text Britt Jakobsson

Offside Press En bok från Filter