Nyligen kom undertecknad på att vi, före detta arbetskamrater på 321an, Birgitta Andersson, Emelie Berg och Anna Persson skulle träffas och bara ha roligt. Kom ihåg: Det gäller att inte ta sig själv på för stort allvar! Förbud att prata jobb!

Jag kallade detta en tjejkväll. Sällskapsspel tyckte vi alla fyra skulle vara roligt. Det var min idé, så jag bjöd in de andra till tjejkvällen. Jag  gjorde en enkel men supergod kräftsoppa, som min hustru föreslog. ”Enkel att tillaga men god” sa hon. När tjejkvällen skulle gå av stapeln var Elisabet själv på Kap Verde och njöt av sin 70-årspresent som våra barn hade givit henne.

Vi enades om en lämplig dag. För att uppmärksamma kvällen hade jag tänt i alla rum; kamraterna ville kanske för första gången gå husesyn. I källaren har jag också en avdelning, en och en halv meter i längd och från golv till tak med familjens sällskapsspel. Så nog fanns det att välja på!

Nåväl, när tjejerna kom var de alla hungriga så vi började med maten direkt. Birgitta kom direkt från jobbet och hade promenerat från jobbet. Både Anna och Emelie var också hungriga.

Redan under middagen enades vi om att det skulle var fritt fram att plåta varandra och att vi inte skulle vara rädda för kameran. ” Man måste ju acceptera hur man ser ut” sa jag. Det kom vi överens om.

Det var innan Birgitta och jag öppnade vinflaskan och började fota, he he. Anna och Emelie drack bara alkoholfritt öl och hemmagjord saft, och de hade minst sagt, ja nästan mer roligt än vi (kanske var vi vindrickare roliga att beskåda (nej jag bara skämtar). Efter att jag, och hustrun, hade inhöstat beröm för den supergoda kräftsoppan vidtog sällskapsspel. Redan då hade vi skrattat så mycket att vi hade ont både här och där. En av brudarna som drack alkoholfritt hade skrattat så mycket att några muskler i bakhuvudet gjorde ont. När vi lite senare på kvällen frågade hur det var med musklerna i huvet sa hon bara, ”de e lugnt, de har nog förtvinat, tror jag”!! Förstår ni nu hur det var?

Så pågick denna trevliga kväll med skratt och sällskapsspel några timmar.

Annars gick det lugnt och städat till. Det enda som gick sönder var plastemballaget till korkskruven.

När vi så småningom skildes åt bestämdes att vi skulle träffas igen och spela spel utan att prata jobb.

Längtar!!

Text & Foto Kent Livendahl
Foto Anna Persson 

Anna, Birre och Emelie på väg hem med skratt-träningsvärk både här och där

Spelet i full gång

Emelie var duktig på spel  

Birre

Birre och Kenta är inte rädda för kameran     

Vår president, nu hela 74 år vorden, är still going strong, mellanlandade i Hallen på väg till Kall. Han är på turné och vi fick njuta av hans vissångarkonst och historieberättande en hel timme. Arrangören var orolig för att det skulle komma alltför mycket publik om man marknadsförde Ewert mycket. Man höll igen lite. Ganska liten lokal, men nog hade det rymts fler! Ewert tyckte dock att det hade kommit många.   

Ewert Ljusberg, född i Hede, Härjedalen (Jämtlands län), är trubadur, vissångare, underhållningsartist och fiktiva Republiken Jamtlands president sedan 1989.

Wikipedias text: Under sin karriär som professionell artist från 1971 har han samarbetat med många framträdande vissångare, till exempel Sid Jansson, Cornelis Vreeswijk och Billey Shamrock. Han har även agerat skådespelare i Riksteaterns Joe Hill och i musikalen Jesus Christ Superstar. Ett flertal skivor har det blivit genom åren från Goknul 1972 till Tack för kaffet 2003. Han har även gjort plattor tillsammans med Bengt Sändh, Iggesundsgänget och sin bror Arne Ljusberg. Mest känd för tv-publiken blev han som historieberättare i Har du hört den förut? (1983–1996) tillsammans med Margareta Kjellberg. Många av hans texter är skrivna på härjedalska.

Ewert Ljusberg utsågs 1989 till presidenten av Republiken Jamtland. Varje år gör han ett uppträdande på festivalen Storsjöyran i Östersund, då han håller ett tal kl. 00.00 på lördagsnatten. Ljusberg har i sitt ämbete som president givit upphov till Jamtelagen, en motpol till Jantelagen.

För oss berättade han en hel del från sin barndom och ungdomstid. Bla att hans mor fick honom intresserad av visor. Hon sjöng ofta för sig själv när hon utförde hemmets olika sysslor. Ofta melodier ur skillingtryck som med en glad melodi beskrev mord och olika hemskheter, vilket är skillingtryckens signum. Skillingtryck är en enkel trycksak som innehåller visor av olika slag, riktade till en bred allmänhet. Tryckgenren går tillbaka till åtminstone slutet av 1500-talet, och fortlevde fram till 1900-talets första decennier.

Ewert berättade också att på 1970-talet uppträdde han på vispråmen ”Storken” tillsammans med många andra vissångare i ropet. Ibland gick man på krogen Gyldene Freden för att komma i närheten av den största, Evert Taube. Han hade ett stambord där. Vi nykomlingar höll oss lite ifrån honom men försökte vaksamt lyssna efter om Taube skulle säga nåt roligt eller intressant. 

En timme med denna begåvade artist krävde förstås ett extranummer. Vad vill ni höra? Frågade Ewert. Valet föll slutligen på den önskade låten, travesteringen på Elvis´s Love me tender…i fri översättning till Härjedalsmål; ”Lån me tänder, lån me gom, je ske ut o fri”.

Därefter hastade trubaduren iväg för att underhålla i Kall.  

President,trubadur Ewert Ljusberg

 
Publiken

Text & Foto Kent Livendahl

Det anordnades nyligen brödbingo på församlingshemmet i Hallen. Många kom och ville pröva lyckan, och kanske vinna gott hembakat fikabröd. Enligt ordförande Kristina Sunding så samlades det in hela 5440 kronor som oavkortad tillfaller Världens barn.

För att få det hela att fungera behövdes personer som ordnar och arrangerar såsom: Kristina Sunding, ordförande i Hallenbygdens Rödakorskrets och han som skulle rulla bingomaskinen, Roland Johansson. Roland skötte allt klanderfritt; men så har han mångårig vana också. Naturligtvis får man inte glömma alla som har bakat och skänkt brödet som vi kom för att vinna; ja utan oss, så skulle det inte ha blivit några pengar till Världens barn.

Under de timmar som bingon rullade på så vanns det också på, en-två- och treraders och allt vad det nu heter.  
Tex vid bordet jag satt vann Gunbritt Albertsson och Kickan Edholm. Vid samma bord satt även Eva Petersson och min fru Elisabet. Vann vi något? Näe! Men vi spelade, blev bjudna på fika och hade trevligt.

Två av mina före detta arbetskamrater var också där, Anna Persson och Emelie Berg.
Anna vann och var lycklig, då hon enligt egen utsago aldrig brukar vinna. Emelie vann inget men tyckte att det var roligt och mysigt att vara där och spela.

Överhuvudtaget var det ett trevligt arrangemang av Hallenbygdens rödakorskrets!

Det tycker nog Världens barn också!

Text Kent Livendahl
Foto Kent Livendahl & Kristina Sunding 

Vid detta bord min fd arbetskamrat Emelie Berg med flera.

Kickan Edholm och Gunbritt Albertsson, båda vinnare under kvällen

Prisbordet, foto Kristina Sunding

Eva Pettersson och Kickan Edholm

Kristina Sunding och Roland Johansson

… fick jag år 2013. Då fick jag gott om tid att skriva om eländet, ömsom från Umeå lasarett och ömsom från Östersunds sjukhus. Det blev som terapi för mig. Nu kommer jag att fortsätta att skriva terapeutiskt.

För ett par veckor sedan blev jag rejält sjuk och fick åka ambulans till lasarettet. Rejält sjuk efter ett besök på röntgenavdelningen för att kolla upp den förträngning jag har i urinledaren från vänster njure. Där fick jag med mig E.kolibakterier in i kroppen som orsakade blodförgiftning.
Jag är extra känslig då jag har urinpåse på magen eftersom ordinarie urinblåsa med omnejd är bortopererad. När jag får feber, mer 38, är det bara att åka in på akuten för att få antibiotika. Detta har hänt flera gånger efter de stora operationerna 2013.

Nu var det dags igen. Men nu med mer än 40 graders feber! Ambulans in på akuten! På urologen blev jag väl omhändertagen och svarade bra på antibiotikan som sattes in intravenöst. Nåväl, nu var det dags för återbesök hos den duktiga chefsläkaren Andreas på urologen.

Återbesöket.
Träff med chefsläkaren för att han har sagt, ”nu vill vi knyta ihop säcken” och besluta vad vi ska göra med den förträngning i urinledaren från vänster njure. Han, läkaren Andreas,  berättade om hur det var när jag kom in med ambulansen första dagen.
-Du hade så dåliga värden så jag tänkte vidta extraordinära åtgärder, du var väldigt sjuk av blodförgiftningen, men jag frågade ändå först dig "hur mår du", och fick till svar ”jag mår bra”. Jag trodde på dig och lät bara antibiotikan jobba och redan nästa dag hade din värden förbättrats avsevärt, du svarade mycket bra på antibiotikan. Men innan dess ska jag erkänna att på kvällen låg jag vaken och funderade om jag gjorde rätt. Tack och lov var det rätt och på fredag samma vecka kunde jag låta dig åka hem men med en kur antibiotika i tablettform.   

Så allt gick bra med mig och Elisabet på återbesöket. Min hustru var med för hon ville försäkra sig om att inget skulle vidtas med mig som kunde göra mig såå sjuk igen medan hon var bortrest; så inget fick göras med mig förrän hon kom hem den 27 november. Dessutom har vår underbara vän Birgitta Andersson lovat hålla koll på mig när hustrun är bortrest.

Elisabet berättade när vi lämnade rummet på urologen att hon hade fått dåliga vibrationer där; det var ett sånt rum hon och jag satt och fick besked av en okänslig läkare att min cancer var mycket elakartad och jag hade fem år kvar att leva (statistiskt), sån nu har jag överlevt statistiken. Får se hur länge det varar, för alla ska vi lämna detta underbara liv, förr eller senare.

Text & foto Kent Livendahl

Vår underbara vän Birgitta Andersson

Här kommer åter en artikel som Tina Klintevall har skrivit. Tina är ordförande i Hallens Vägförening.

Björkarna i allén utanför Bjurgården ska avverkas av Åre kommun. Björkarna är gamla och fula och rent av farliga när kommande stormar får tag i dem. Tack vare Hallens vägförening kommer de snart att avverkas. Så här berättar Tina om hur det gick till:

”De gamla björkarna, som står utanför Bjurgården längs Jannevägen kommer att tas ner innan vintern. Detta sker genom Kommunens försorg och på deras bekostnad. Björkarna är gamla och börjar blåsa sönder. De utgör en fara för såväl gående som bilister och boende. Vid nästa storm riskerar vi att någon får en stor gren i huvudet, eller kanske en hel björk. Trafiksituationen runt björkarna ser inte alls ut idag som det gjorde då man planterade dem för ca 60 år sedan. Kommunen informerade mig nyligen att träden ska bort snarast. Eftersom de utgör en allé måste man dock söka tillstånd hos Länsstyrelsen för att få fälla dem. Så nu inväntas svar på ansökan om en så kallad ”biotop-dispens”. Det är mycket med det jordiska…

Till våren beslutar vi så, tillsammans med Kommunen, om vad man ska återplantera och var de nya träden ska stå och hur många de ska vara”.

Text Kent Livendahl och Tina Klintevall ordförande i Hallens Vägförening.
Foto Kent Livendahl

Bild på björkarna i allén som ska tas ner. På bilden även Eva Pettersson 

Här i Hallen är vi vana vid att gå man ur huse för att bevara både det ena och det andra i serviceväg.

Många gånger har vi fått protestera när man vill lägga ner vår högstadieskola, eller vår hälsocentral, tandläkeriet lyckades vi dock inte rädda. Men nu senast skulle man förändra Räddningstjänsten vilket hade till följd att alla deltidsbrandmän sa upp sig.

Reaktionen ute blev inte utan den 8 oktober samlades hela befolkningen för att protestera. Texten nedan har Tina Klintevall skrivit:

”Den 8 oktober slöt befolkningen i Hallenbygden upp nära nog mangrant, för att försvara bevarandet räddningstjänsten i Hallen. Mötet beskrevs väl av Linnea Karlsson i ÖP.
I slutet av mötet berättade en av brandmännen hur det ofta ser ut vid en så kallad ”stor händelse” då de tre brandmännen/kvinnorna i beredskap kallas ut.
Denna beskrivning sammanfattar så väl, vad räddningstjänsten betyder för oss som bor i glesbygd och jag saknar hans kommentar i artikeln.
Han sa, att när något allvarligt händer så kommer inte de tre som har beredskap. Nej oftast dyker då sex eller sju av brandmännen från Hallen upp. Det handlar om lojalitet och sammanhållning.
Och det är denna solidaritet med varandra och med de boende i bygden, liksom deras gedigna kunskap och närhet som skapar trygghet för oss.
Som nytillträdd chef brukar man alltid göra klokt i att iaktta och i lugn och ro bilda sig en uppfattning om hur saker och ting fungerar innan man ”rör om i grytan” och skapar oro och splittring.

Låt det nu inte gå prestige i att ta bort släckbilen, utan ta ett steg tillbaka och omvärdera  eventuella fördelar och risker, önskar och ber Tina Klintevall, Ordförande i Hallens vägförening och boende i Hallen  sedan mer än 20 år.”

Kent Livendahl & Tina Klintevall
Foto Birgitta Andersson

Pär Eriksson, företagare i Ågårdarna protesterar mot en nya brandchefens förslag att ta bort släckbilen från Hallen.  Foto Birgitta Andersson

Kulturen/Region Jämtland ville veta vad vi i Hallen tycker. Vad har Kulturen för roll och betydelse lokalt för samhällsutvecklingen? Regional utvecklingsstrategi – RUS, visionen till 2050!

Workshops anordnas på biblioteken i länet. I skrivande stund pågår träffarna fortfarande för att avslutas i Hammarstrand den 13 november.  I Hallen fick intresserade anmäla sig för att tycka och förhoppningsvis påverka ”RUS en” i framtiden.

Platsen blev förstås på Biblioteket i Allhuset. Torsdagen den 31 oktober samlades ett femtontal intresserade under workshopsledaren Linda Forss. Annette Forsberg från Regionen inledde och avslutade mötet. Vi startade 18.30 och avslutade kl 21.00

Många tankar om kultur och vad är kultur? hördes under kvällen från deltagarna; exempel: allt som berör är kultur och ska ges möjlighet att existera, även på det lokala planet. Var rädd om det lokala kulturarvet, där nämndes även Hallen med sin mångåriga Hallen/Marbykrönika och sin trettioåriga papperstidning och webbtidning. Hantverk, matkultur och systuga bör man jobba för att få en plats i Hallen. Skapande kultur är viktigt på landsbygden. Många brinner för Hallenbygden och därför måste man ge plats och rum för kreativitet. Jakt och fiske är också kultur. Med sol luft och vatten utvecklas människan i kulturen.

Bibliotekarien Birgitta Andersson bjöd som vanligt på gott fika och kursledaren Linda Forss på två kampsånger som syftade till att bevara allt som vi har för att kunna leva bra och tryggt i Hallenbygden. Med en bra räddningstjänst och en högstadieskola. Detta med tanke på att politikerna i Åre kommun de senaste åren vill ta bort både det ena och andra för oss invånare i Hallenbygden.

Återkommer i ärendet när Regionen har tyckt till om det lokala tyckandet och tänkandet i Hallenbygden.

Text & Foto Kent Livendahl

 
Närmast: Janne Hemmingsson och Kerstin Örbo

 
Leif Andersson och LInda Forss

 
 Andra gruppen