Detta är skribentens katt som ofta vill sitta i Britts knä, och är en hejare att

hålla huset rent från råttor och andra gnagare! 

… diktade Werner Aspenström. Ja, de håller på för fullt men problemen är svårlösta. Kan en stark kapten rädda rymdskeppet Jorden undan klimatkollaps och Corona?

Vi lutade oss emot Talmannen Andreas Norlén i regeringsfrågan och nu är Anders Tegnell en väldig borg och vårt trygga fäste när pandemin grasserar. Ingen tror på FN som världsregering. Det är felkonstruerat med vetorätt för stormakterna och kan inte fatta skarpa beslut.

Demokratin är hotad från två håll, skriver en docent i filosofi, Per Sandin, i DN idag. Dels från auktoritära nationalister med stöd från klimatförnekelseindustrin men också från dem som vill ”pausa” demokratin i tron att det är enda sättet att hantera problemet. Vänsterdocenten i filosofi Torbjörn Tännsjö är en.

Så åt vilket håll ska vi vända oss? Det finns mer eller mindre utopiska förslag. Ett är att med teknikens hjälp styra klimatet, ett annat är att forma om en grannplanet som livflotte åt de rikaste. En vän skickar mig varje vecka en dygd att reflektera över. Nyss var det Enkelhet.

Anspråkslöshet förekommer också. Per Sandin landar i sin artikel i frågan vilka slags människor vi bör vara i de framtida samhällena. Vi kan inte längre behandla naturen så respektlöst som mantrat ständig tillväxt föreskriver. Det borde ha gått upp för alla men vissa är döva och blinda tills katastrofen drabbar dem själva.

Kanske måste omställningen ske genom småskalighet, gräsrotsrörelser och initiativ på lägre nivå än nationalstatens. Och en moralisk tillväxt.
Där någonstans landar Per Sandin efter långa utläggningar om allt som skrivits och sagts i frågan om vår överlevnad.

Text & Foto Britt Jakobsson

Kenta med sin exra påse på vänster ben

Låter inte helt kul, eller hur. Med en mycket värkande, infekterad och svullen njure skjutsade hustrun in mig till lasarettet med stigande feber och sänka.

Tyvärr är inte min vänstra njure helt ok utan använder bara ca 15% av sin kapacitet. Ett gammalt och känt fenomen som jag har brottats i många år. Har inte känt av njursmärtan  på länge men nu blev det mycket snabbt akut.

Det är inte så att man längtar till sjukhus nu under Corona. Man måste anmäla sig i ett tält utanför där personalen konstaterar om man är förkyld eller på annat sätt måste förvägras att inträda i sjukhuset; legitimation blir man naturligtvis avkrävd också. Stämmer allt blir man insläppt på akuten. Där blir man ,som alltid, väl omhändertagen. Efter diverse kontroller fick jag antibiotika intravenöst.
Om en stund kom en trevlig läkare vid namn Robert. Han talade om att jag ganska omgående skulle få komma upp till avdelningen för urologi. Där har jag varit flera gånger tidigare och jag kände igen flera av dem som jobbar där och de kände igen mig. Där satte man genast igång med diverse provtagningar och såg till att inkörsporten var ok; antibiotika skulle ju sprutas in där.

Strax fick jag lära känna personalen. Låt mig nämna några namn. Matilda, Aleksandra, Faisa och Elsa. Den som ledde arbetet när jag var där var överläkaren Erik. Det var Erik som föreslog att man med kort varsel kunde dränera den infekterade njuren om jag ville, efter att ha funderat en stund så tackade jag JA. Det skulle gå till på följande sätt; ingreppet kunde göras på röntgen. Tid kl 13 samma dag efter ronden. Man för in rör, typ sugrör först tunna och sedan allt grövre direkt in i njuren. Tidsåtgång allt som allt med förberedelse ca två timmar. När dräneringen var klar upphörde också den infernaliska njursmärtan!
Det urin som njuren producerar tas om hand i en extra påse som sitter under en strumpa på vänster ben. En viss olägenhet infinner sig då man får en extra påse att ta om hand. Dock är den mycket mindre jämfört smärtan från en svullen njure.

Bland personalen på urologen fick jag träffa två personer som invandrat till Sverige från Eritrea. Sjuksköterskan Faisa som smidigt, utan att jag vaknade, gav mig antibiotika kl 12 på natten.
Undersköterskan Elsa, med samma namn som ett av mina yngsta barnbarn, fem år gammal.
Jag frågade Elsa från Eritrea; ”men du är väl inte fem år”? Näe jag är 40 svarade hon med ett leende på läpparna.Sjuksköterskan Aleksandra föddes i Polen, därav stavningen med ks i stället för x.
-Men jag flyttade till Sverige redan när jag var 4, så jag är uppvuxen här, berättade Aleksandra.

Under ledning av överläkaren fick jag väldigt god omvårdnad under mina tre dagar med den fina personalen. Måste nämna att det var fler än de jag namngett som arbetade på den avdelningen.

Fick också sällskap på rummet. Först var det Erika, endast 17 år. Mycket trevlig kvinna. Först tänkte jag, vad kan vi prata om, en 17åring och en 70åring? Ganska snart upptäckte vi att vi hade ett gemensamt intresse; musiken.

När Erika skrevs ut nästa dag, fick jag ett nytt sällskap; Stefan 59 år från Hammerdal. Vi var lite närmare varandra i ålder och kunde språka om det mesta i livet. Trevligt!

Nu var det snart dags för Kenta att bli utskriven. Mina värden förbättrades stadigt och antibiotikan fick jag nu i tablettform och äter fortfarande på samma kur, men hemma.

Karin heter den trevliga läkaren som skrev ut mig, och Elisabet kom och hämtade mig efter lunch.

Nästa dag skulle jag skjutsa in hustrun som hade tid på röntgen på lasarettet. Under dagen skulle jag via telefon träffa en expert på njurproblem. Han kom från Skåne och tog hand om sådana ”besvärliga” patienter som undertecknad. Han var övertygad om att njuren var mycket gladare nu efter dräneringen och hade högre kapacitet nu än när jag hade ont och kom in till sjukhuset. Efter en trevlig pratstund kom vi överens om att vi i rådande tider (Coronavirus) bara skulle slappna av och se tiden an så länge.

Nu tränar jag balans, motionerar och håller mig lugn inomhus. Man behöver inte ens gå på affären utan kan ringa och be att få varorna ihop-plockade och hämta själv.

Igår var vi på utflykt ner till sjön och fikade medhavd matsäck, härligt! Hustruns initiativ! 

Text & Foto Kent Livendahl

Kenta med påsen på sidan