Klassisk folkmusik konsert under Musikdagarna
Bengt-Eric Norlén och Fredrik Mårtensson var nästa konsert som vi besökte; även den i Frösö kyrka onsdag den 26 juni. Bengt-Eric trakterade violin, ibland viola, och Fredrik klassisk gitarr. Fredrik hade också, enligt programbladet stått för arrangemangen.

Här är texten i programbladet som förklarar hur man tänkt då man satte ihop innehållet i konserten: ”Den folkliga musiken har alltid varit en viktig del av den ”seriösa” musiken. Kanske kan man tala om ett syskonskap.
Populära melodier har genom historien arrangerats efter tidens ideal. Den folkliga musiken har i sin tur lånat element ur den klassiska traditionen och genrerna har berikat varandra, och fortsätter att göra så.”

Man hade även tryckt upp ett program som delades ut så att vi i publiken kunde se och följa vad som spelades. Att dessa två instrumentalister var mycket samspelta i dessa svåra stycken kan man konstatera! Man började tungt seriöst och lättade upp på slutet av konserten med att spela Ulrik Neumans ”Kärleksvals” och avslutningsvis Svend Asmussens  ”Hambo om bakfoten” i svårspelad 5-takt.

Före dessa mer lättsmälta stycken spelades:
 A Piazzolla                                   Café 1930 och Nightclub 1960 ur Histoire du Tango
W Peterson-Berger                   Till Rosorna och Gratulation ur Frösöblomster
H Villa                                             Lobos Bachianas no 5- Aria
N Paganini                                    Adagio Assai Espresssivo och Rondeau ur Sonata Concertata
B Bartok                                        Sex rumänska folkdanser
 
Fredrik och Bengt-Eric turades om att presentera musiken de skulle framföra; mycket trevligt.

Det var en fröjd att lyssna till dessa två ”spelmän”. På återseende!

Text och Foto Kent Livendahl

”Sedan flera år är Frösön, Sunne och Norderön en enda församling och nu arrangeras evenemanget av musikerna  i församlingen.”
Ovanstående text är från programbladet som presenterar konserterna under veckan 23-28 juni.

Första konserten som vi besökte i år, tisdag den 25 juni, fick vi lyssna till sånggruppen, a capella, ”Kongero”. Lotta Andersson, Emma Björling, Anna Larsson och Anna Wikéniu underhöll i Frösökyrka som var så gott som fullsatt av förväntansfulla åhörare!

 ”Vi fick vara med på en fantastisk resa, en vidsträckt skandinavisk folkmusikupplevelse. Sången innehöll blåtoner, banbrytande polyfoni med en svängig och intim touch. Med värme, sångteknisk skicklighet, oemotståndlig lekfullhet och briljanta arrangemang tar gruppen den traditionella folkmusiken in i nutiden”!

Mycket härlig konsert.

Text och Foto Kent Livendahl  

Vad är en by? 

Några hus och gårdar längs med en älv, sjö eller en väg. Ja, men det är bara ytan. En by är också

människornas tankar, minnen och drömmar. Jag ser diktsamlingen ”Osebol”, en 800-sidig

tegelsten där alla fyrtiotvå vuxna byborna kommit till tals, som en symbol för att glesbygden

reser sig upp och tar plats i litteraturen.

Journalisten Marit Kapla har intervjuat dem alla, med namn och födelseår, och skapat ett omfattande körverk av röster, där inget bidrag kasserats utan varsamt lagts ihop till en tät helhet. Författaren har skrivit en akademisk uppsats om Nobelpristagaren Svetlana Aleksijevitj, som också är hennes förebild, men det unika med ”Osebol” är poesiformen. I korta talspråksnära strofer med en dialektal klang talar de äldre om minnen, erfarenheter och hur allting ändrat sig. Så länge idealitet och sammanhållning blomstrade kunde en hel delåstadkommas. Så var det med slalombacken. När det ideella försvann tog det slut. Funderingar kring hur så många affärer kunde bära sig förr, det handlade väl om samma sak.

Lojalitet och inte så stora fordringar, alla hade inte bilar. Nu vill barnen ha utbud, tar upp sina telefoner ideligen och vill inte skita ner sig. Osebol lever upp på sommaren men turismen kan aldrig ersätta jakten, som var en bra näring tills vargen kom och förstörde tillgången på älg och möjligheten att sälja jakträtter.”Vargen kostar de på.& quot; Samma ironi träffar flyktingar, men invandrare finns av olika slag. Mattias född 1991 i en polsk familj jämför Polen och Sverige.

Alla kommer

med sin egen flaska

och är redan mätta och fulla

och delar inte så ofta med sig

av det de har.

Jag har upplevt en annan känsla

i Osebol

Det är mer som i Polen.

Levi född 1973 i Ungern rosar inte sitt hemland.

Och jag gillar inte

ungerska människors mentalitet.

Inte alla förstås

men många människor som bor i Ungern

är inte så trevliga.

De tycker de är bäst.

Att folk som inte har en fin och dyr bil

bara är skit.

Jag slår upp boken på måfå sökande efter Osebols själ. Finner ingen bitterhet eller kaxighet mot storstaden. Inte heller någon känsla av underlägsenhet. Bara ett kallt konstaterande, en stad fungerar inte utan landsbygd, så nån måste bo där. Ett lågmält ifrågasättande om utvecklingen alltid är så förnuftig. Och en stor kärlek till byn Osebol som antagligen inte är så mycket annorlunda än andra byar men som nu verkligen finns på kartan.

Text Britt Jakobsson                 Foto på Marit Kapla tagit av Trinidad Carillo

Marit Kapla

Osebol

Teg Publishing

Elever från Åre kommuns kulturskola kom till Bjurgården i Hallen.

Skolan firade 20-årsjbileum och musikeleverna, med hjälp av lärarna, hade satt ihop ett program som de framförde för publiken på Äldrecenter.

Ett mycket underhållande och varierande program; Exempelvis: Patriks vals (Hoven Droven), Celebration (passande låt med tanke på jubileet), Deirdres samba (Cornelis), Jag vill bo i en zvamp, annars får jag kramp (musik av Janne Schaffer i Electric Banana Band) Så skimrande var aldrig havet (Evert Taube), Man ska ha husvagn (Galenskaparna och After Shave).

Orkestern bestod av nio elever som verkligen bjöd på sig själva (man ska ha husvagn). Man visade också upp ett kunnande som inte gick av för hackor då de bytte instrument ofta. Sjöng bra gjorde de också! Orkestern ville gärna att publiken steg upp och dansade till några låtar. Några barn i publiken dansade glatt, annars tillhörde en stor del av publiken till det äldre gardet som inte så lätt dansar, utan nöjde sig att sitt kvar och klappa i takt.

Tack för en fin underhållning!!

Text och Foto Kent Livendahl  

En simlärare i Åre kommun, Mahdi Husseini från Afghanistan, funderar på att byta religion från nuvarande Islam till Kristendomen. Därför följer han med församlingsherden Kerstin Strömberg när hon är officiant på olika ställen i Västra Storsjöbygdens församling, denna gång var han med på gudstjänsten på Ifvarsgården.

HallenMarbykören uppträdde tillsammans med sin ledare kantor Jan-Erik Wahlén och stöttade församlingen vid psalmsången. Kören sjöng och alla, även vissa i kören, blev berörda; framför allt när de framförde ”Min plats på jorden”. De sjöng även Sommarpsalm och en rysk melodi vid namn ”De fyra elementen”.

Något som Kerstin flaggade som en dyster gudstjänst visade sig i stället bli en glad och hoppfull tillställning. Kanske delvis tack vare historien som församlingsherden själv berättade:
” En präst och en busschaufför stod och klappade på Sankte Pers port och ville komma in i himlen.
Först busschauffören som välvilligt släpptes in av Sankte Per. Sen kom prästen; nä sa Sankte Per ; det blir för dig att gå en trappa ner.
Men varför undrade prästen förnärmat; jag som har tjänat Herren så länge blir portad, så släpper du in en busschaufför??
Sankte Per svarar: när du predikade i kyrkan så sov församlingen men när busschauffören skjutsade församlingsborna så bad de för sina liv!

Bildtexter: Mahdi husseini och församlingsherde Kerstin Strömberg
HallenMarbykören under ledning av Jan-Erik Wahlén

Text och Foto Kent Livendahl

Efter firandet skildes besökarna och arbetarna åt och familjen Livendahl gick hem till sig  och samlades kring matbordet. Där intog de en fantastisk måltid och på matbordet var det uppdukat allehanda läckerheter. Man kan kalla det för ett synnerligt läckert knytkalas!

Vilka var då de lyckliga? Elisabet och Kent Livendahl, Olov Livendahl med dottern Lovisa Roos, Lina Livendahl med sin sambo Jimmy  Hansson. Efter måltiden vidtog utomhusleken kubb!

Under helgen spelades även andra spel då det var dåligt väder för utomhusaktiviteter.

På artikelns bilder ser ni alla utom undertecknad som tog bilderna.

Text och Foto Kent Livendahl

Det firades traditionsenligt midsommar på Ifvarsgården även år 2019. Lövad traktorvagn, framförd av Simon, tog sig runt Hallen och hämtade upp barn som  ville åka med upp till hembygdsgården. Där möttes de och alla som kom, mellan 2 och 300 midsommarfirare, en spelman (Kenta) och två spelkvinnor (Gunnel och Karen). Det bands vackra kransar till midsommarstången. När detta var klart hjälptes starka kvinnor och män åt att resa stången till tonerna av Jämtlandssången.

Elisabet ledde traditionsenligt danslekarna runt stången och spelmännen spelade. Traditionsenligt var vädret osäkert, det kom några droppar men styggregnet dansades och spelades bort. Många ville också tävla i olika grenar såsom stövelkastning och pilkastning mm. Chansen fanns då att man vann pris. Priserna delades ut av Elisabet som fick hjälp av några flickor som var sugna på att prata i micken och ropa dit pristagarna.

Högtalaranläggningen var ny och nyligen installerad och visade sig fungera utmärkt. Tack till Mats Jacobsson som tog initiativet till att detta blev gjort redan till midsommar. Tack även till brorsan Kjell som ledde arbetet att måla hela Ifvarsgården som också blev extra fin till midsommar-festligheterna!

I övrigt så är naturligtvis ett sådant stort evenemang ett ideellt lagarbete och därför tackade Elisabet, genom den nya högtalaranläggningen, alla som fick allt att fungera klanderfritt. Hon tackade också alla gäster som köpte fika och hamburgare så det stod härliga till!     

Kuriosa: grabbarna som sålde hamburgare lät meddela att de hade köpt in 220 st och sålde 217!!

Bild Olov Livendahl och Lovisa Roos

Text och foto Kent Livendahl

När jag kollade i min dator vad som fanns för berättelser sparade och som har några år på nacken hittade jag detta. Ett fint reportage av Britt Jakobsson. Med hennes tillåtelse lägger jag nu ut detta för allmän beskådan på min blogg; ”Varsting” .

Gott humör! en soaré om Äcke med Glesingarna

Gott humör, ja, så hette Erik Olssons (Äckes) bok, (1888) vers och prosa på jämtmål, men jag anser att Glesingarnas soaré i Kövra Betelkapell var besjälad av ett stort allvar.

Musiken, en återkommande underliggande bordunton och Janne Hemmingssons flöjtspel gav föreställningen en innerlig accent, även om många inslag var humoristiska och drastiska.

Man hade aldrig frestats att locka fram gapskrattet, vilket ibland sker när det talas dialekt på scen. Glesingarna och föreningen Barke har som mål att vårda och sprida jämtskan och då undviker man överdrifter. Som idégivare, jämtskans diktardrottning och beskyddare fick Berta Magnusson, själv närvarande, en stor och varm applåd. Äcke lyftes fram ur glömskan genom scener ur sitt korta men händelserika liv (1860-1915) med scenografi och dräkter i tidstrogen stil och vackra färger. Kent Nilsson på klaviatur, Marianne Nilsson fiol och Jan Hemmingsson flöjt och gitarr spelade enkla traditionella melodier och psalmer allt efter sångarnas behov. Beret Bertilsdotter gestaltade Äckes mamma Dordi, Patrik Andersson spelade huvudrollen och Erica Jonsson hustrun Hanna, alla i sång, tal och dans.  Publicisten Johan Saxon Lindström och konstnären Anders Zorn kreerade Stig Ulvild som också gjorde figuren Ocken ur Gott humör. Hela ensemblen medverkade i en skolscen. Bondsonen Äcke som började intressera sig för bokstäver när han var 4 år, utbildade sig till folkskollärare och hade sin sista tjänst just i Kövra där han dog 56 år gammal dagens datum 1916. Det är en mångsidig personlighet som växer fram i föreställningen. En konstnär med många talanger, passioner och intressen, skulle jag säga. Gossen blev pappa första gången före 20 år och giftermålet kom först när lärarexamen var avklarad. Tiden i Härnösand var inte helt på den smala vägen men sen blev Äcke en sträng nykterist och far till 10 barn.  Vi blev alla delaktiga i ett godtemplarmöte och sjöng ordenssången med emfas. Hans-Peter Burman, hedersgäst och ”E´ jamtlannstaus” tonsättare, mannen som är mera jämte än vanliga dödliga, och dessutom språkvetare puffade på mig och gladde sig åt uttrycket ”väck var duven håg!” Snyggt, påpekade han. 

Aftonen kändes mycket speciell när Äckes barnbarn, en äldre kvinna, steg fram och sjöng ett par sånger. Hanna, hennes mormor, hade med tiden blivit ganska barsk, något som vi i publiken hade stor förståelse för. Kulturmannen Äcke gjorde henne med barn hela tiden och så drog han iväg till Amerika! Eller startade getfarm. Den högtidliga och gripande stämning som infann sig vid applådtacket bröts av Beret Bertilsdotter när hon påpekade att vi bör fira våra stora män och kvinnor. Britterna firar ju att Shakespeare varit död i 400 år! H P Burman tillfogade att det i år är 40 år sedan gruppen Hardda ku hardda geit bildades. Han fick sista ordet och sällskapet drog vidare till mat och efterfest.

Text Britt Jakobsson
Foto från 321ans arkiv