En pocketopera av Alf Henriksson

Undertecknad har läst boken och kortfattat försökt att återge handlingen i operan.

Alf var författare, poet, översättare och tidningsman. Han blev 90 år och avled 1995.

”Bland hans efterlämnade papper finns ett verk som är tänkt som en filmad liten opera -  pocketopera står det på etiketten till det prydligt handskrivna manuskriptet.” Så skriver redaktören, Catharina Grünbaum i Alf Henriksson – sällskapet till den lilla färdiga bok som kom till efter manuskriptet. Handlingen är kortfattat; en grupp nordbor (vikingar) seglar västerut, försöker plundra ett kloster på Irland. Nunnorna ser med förskräckelse på att vikingarna skulle gå iland, plundra och våldta dem. De kallar på hjälp från högre makter. Henriksson skriver; Nunnekören sjunger på latin och översättningen blir, ”Dyrkansvärda / jungfru skära / håll vår oskuld nu i ära / Syndare, ack / och våldtäktspack / går mot dygden till attack /hjälp oss du! / Förbarma dig över oss nu!”
Den heliga jungfrun ger ett tecken till ärkeängeln Gabriel som genast tutar i sin lur vilket utlöser en fruktansvärd storm på havet. Stormen drabbar vikingaskeppet som driver iväg utan att kunna landstiga på Irland.

Vikingarna fortsätter sin resa och kommer så småningom till Vinland, Amerika; ”en ljuvlig plats med sol mellan träd som susar”. Framför en vacker ny wigwam sitter en lycklig indianstam, grupperad till bröllopsmåltid. I mitten brudparet och runtom de närmaste som vid ett bankettbord för att inta en bröllopsmåltid. Var och en har en pinne nedstucken i marken framför sig. Längst upp på pinnen sitter en stekt fågel ”som är förvånande lik en sentida broiler.” Gästerna äter brudparets skål! Brudgummen och bruden heter Hiawatha och Minnehaha.

Det visar sig att de stora stöddiga vikingarna står sig slätt mot de smidiga tysta indianerna; som dessutom är beväpnade med pil och båge som visar sig vara bättre än de yxor och lansar som vikingarna släpade med sig. Vikingarna förstår att det finns människor i skogen då de hittar Hiawathas och Minnehahas wigwam, men de ser ingen människa. De traskar på, lite oroliga då de inte ser någon; indianerna gömmer sig tyst och smidigt i skogen. Men rätt som det är snubblar Minnhaha fram och två vikingar, Skallagrim och Ingjald rusar fram och griper henne. Direkt skjuter indianerna på Skallagrim och Ingjald som faller döda ner.

Efter vikingarnas begravningsbestyr och indianernas funderingar om detta gick att lösa på fredlig väg så plockar man så småningom upp fredspipan och bjuder vikingarna att röka fred. De hade inget annat val då indianerna riktade sina pilar mot dem och de rökte hostande fred med indianerna.

De längtade ut till den friska luften i havet och begav sig ner till stranden förföljda av två retsamma unga indianer som Anund greppar tag i och placerar som roddare i stället för de två döda vikingarna. De två indianerna, Svarta Fåret och Bleka Oxen, gallskriker, vilket hjälper föga! Nu seglar de mot frankernas land för att plundra Paris.

Med hjälp av Ragnar Lodbrok som guide seglade de uppför floden Seine och kommer så småningom till Paris där mängder av rikedom fanns. De fick hur mycket som helst av kejsar Ludvig den fromme. Han var naturligtvis skräckslagen vid blotta åsynen av Vinlandsvikingarna.

När plundringen är över reser de hemåt och glädjen är stor när Vinlandsvikingarna efter att ha varit bort många år kommer hem.  

Alla är glada utom Hildur som blev varse att Ingjald, hennes älskling, ”vilar i hög i Vinland” och skall aldrig vända åter; och Mor och Far gick gladeligen till ättestupan!

Bild av Håkan Ljung och Tommy Grünbaum, fotad i boken av Kent Livendahl   L

Bildtext: Svipdag: ”Ska man mumsa manicken i munnens mitt.” Alliteration! 

Text Kent Livendahl