Det var på den tiden då den gröna vågen vällde fram. Jag var själv en del av den och sammanlevde med en man från Stockholm som tillverkade musikinstrument av djurhorn, företrädesvis av bock. Eftersom han inte körde bil fick jag följa med på olika äventyr i jakt på den åtrådda råvaran. 

Vi skulle nu till en avlägsen gård i Jämtland, jag säger av diskretion inte namnet men den låg vid vägs ände uppe på en höjd med vacker och vidsträckt utsikt.

   Det är den platsen jag tänker på i de nätter då jag inte kan sova. Jag undrar hur det ser ut nu. Är det samma nakna glödlampa som hänger i taket? Är fönstren lika smutsiga och finns skräp- och komposthögen fortfarande kvar precis intill dörren? Finns hålen i golvet kvar? Att den redan då gamla hunden som gjorde sina behov nära ingången, är död, är det ingen tvekan om.

Barnet som var i femårsåldern hade sin madrass direkt på golvet i kammaren. Inga lakan, bara en grå filt, den torftigaste sovplats jag sett. Mamman som sakta, sakta började skära grönsakeroch tillverka en soppa, var höggravid Både hon och maken var akademiker och diskuterade konst och litteratur på hög nivå. De kom från Mellansverige, jag säger inte mer.

Det var nog den längsta dagen i mitt liv jag tillbringade där. Det fanns en deal att min man skulle få två fina bockhorn, om han under dagen tillverkade och lämnade kvar ett blåsinstrument av ett tredje horn. Sådant tar tid. Hornet var visserligen kokat och klart men återstod att borra fingerhål, stämma dem och putsa, gnida på hornet tills det var sammetslent. Det jag nu berättat var inte det värsta. I den lilla förfallna lagården försiggick en vanvård jag inte sett maken till. Kor stod djupt ner i sin egen skit och en kalv stod i en kätte, så liten att den inte kunde vända sig. När jag tänker på det börjar jag skaka invärtes och undrar om jag kunde ha reagerat på annat sätt än jag gjorde. I min vånda medan timmar och minuter släpade sig fram, gick jag ut och letade rätt på en kratta och började använda den lite vilset för att få bort det värsta runt förstutrappan. Jag pratade väl lite med gossen också kan jag tro.

Det jag gjorde var säkert något oartigt som signalerade kritik mot värdfolket. På gårdsplanen fanns också en skrotbil och uttjänta vitvaror, inte så ovanliga attribut i byar men det var absolut intedet värsta. Det var hur djuren hade det.

När vi kom hem tog jag kontakt med en kvinna, blivande veterinär som jobbade i just den trakten och öste ur mig allt jag kände. Vad hon svarade har jag inte kunnat glömma. Vi hade verkligen olika bilder av situationen. ”Ja, hos NN är det snöre på snöre.”

Inte ett ord om att anmäla paret för vanvård av djur. Det borde jag själv ha gjort och inte tagit hänsyn till affärer med bockhorn.

Text Britt Jakobsson