Det var en kväll nu i juli. Varm fast det nyss kommit en regnskur. I Sjöstugan belägen i en hundra meter lång utförsbacke pågick årsmötet i ett hemligt sällskap i knytisform. Jag som seniormedlem låg på soffan med min kattunge på magen och en alltför tung bok balanserande på karmen alltmedan jag samlade kraft för att ta mig ner till festen. Med en hjälpande arm gick det fint och jag fick plats på kortsidan av bordet närmast dörren. 

Nya i sällskapet var en liten gosse och hans pappa, tredje generationen tar plats nu. När jag förstod att den unga pappan jobbade med bistånd berättade jag att min vän, en kvinna på 75 år, som ung varit volontär med Svalorna i Indien. Varför gjorde jag det? Ville jag påskina att han som Sida-byråkrat borde känna sig sämre än idealisterna i Svalorna?  Sällskapet har alltid ett tema, ibland något så prosaiskt som fotvård men ikväll var det hjärtat. En efter en reste sig och anknöt till temat. En som studerat arabiska tog fasta på själva ordet hjärta och utvecklade det. En annan visade stället där pacemakern stoppats in. Någon bar fram en kärleksförklaring och de från Västkusten kommande sjöng med Sonja Hedenbratt ”Låt hjärtat va me”. Något skulle väl även jag bidra med innan jag tidigt bröt upp. Mina barn som märkt min uppgivenhet och förtvivlan över mössens framfart under vintern hade kommit med en liten kisse som visade goda jaktinstinkter. Flugor än så länge. Där hade deras hjärtan talat och mitt var nu fullt av tacksamhet.

Jag avslutade med att be sällskapet tänka ut någon ny president till republiken och gärna även en ny landshövding. Evert Ljusberg lät undslippa sig förra året att han såg presidentämbetet som stärkande för hans varumärke som artist. Det gillade inte jag men var ensam i sällskapet med den åsikten. 

På Facebook förekommer konstiga klickmöjligheter och jag hade på frågan ”Vilken poet är du?” fått svaret Bob Hansson. Alltså lystrade jag när jag på morgonen hörde honom i ”Allvarligt talat” säga att det inte alls är sant att snällhet är en underskattad egenskap. Det är en myt, sa Bob. Det är inte cynikerna som får makt utan de som kan samarbeta. Det undrar jag och tänkte att i så fall måste Trump vara ett undantag. Sista frågan handlade om vad som är normalt. Helt enkelt det som de flesta gör och tänker, summerade Bob. Då är man på den säkra sidan. Att flytta gränserna i det normala måste väl vara bra? Inte säkert. Att normalisera sverigedemokraternas åsikter, som skett nu, är inte det.

Text & Foto Britt Jakobsson

Från
    Kom ihåg mig
URL

Säkerhetskod
     

Kommentar

Kanske varmaste midsommaren mannaminne? Då gjorde Elisabet och jag en utflykt till Hara brygga, ett underbart ställe för sol och bad vid Storsjön.   Fika billigt och gott visste vi att man kan göra där, vi har varit där förut. En extra krydda som...

    Britt Jakobsson recenserar   Alla som hyllar Darwin och evolutionen, hur kan ni tro att den västerländska människan är slutmålet och ha högmodet att kalla oss homo sapiens, den visa människan? Troligare är att utvecklingen går mot högre in...

  Detta är skribentens katt som ofta vill sitta i Britts knä, och är en hejare att hålla huset rent från råttor och andra gnagare!    … diktade Werner Aspenström. Ja, de håller på för fullt men problemen är svårlösta. Kan en stark k...

    Kenta med sin exra påse på vänster ben     Låter inte helt kul, eller hur. Med en mycket värkande, infekterad och svullen njure skjutsade hustrun in mig till lasarettet med stigande feber och sänka. Tyvärr är inte min vänstra njure ...

I det senaste numret av Bygdebladet (som enligt HBIS styrelse skulle bli så bra) får vi veta att det också ska läggas ner i juni 2020.(Detta förstod flera av oss arbetare direkt, men fick veta att vi inte förstod föreningens bästa) Enligt min mening ...