Först: vad är religion? Om man frågar farbror Google så får man detta svar:

/Religion är kollektiv tro som grundar sig på trosföreställningar, till exempel om gudar, andar, transcendenta själar (teism) eller andra övernaturliga fenomen. Gudarna ses ofta som skapare och som höjda över det jordiska. Religion kan även röra sig om motsvarande föreställningar om en högsta andlig verklighet eller yttersta sanning, med eller utan gudar. Andetro, förfäderstro och övertygelsen om en magisk verklighet är också uttryck för religion. Religioner förutsätter ofta existensen av en själ som lever vidare efter kroppens död.
Symbolik, myter, riter och traditioner hör till religionens kännemärken. Ytterligare en kort definition är att ”religion” är varje specifik tro när det gäller det övernaturliga, något som vanligen omfattar ritualer, en etisk kod, en livsfilosofi och en världsbild."[1] Religioner kan ses som olika svar på frågor om livets mening och mål och om moraliska krav och plikter mot medmänniskorna.[2] Som synonymer till ordet religion förekommer bland annat gudstro, tro, trosuppfattning, människans förhållande till högre makt, gudsdyrkan, gudsförhållande, gudalära, troslära, lära, samt kyrka, trossamfund, trosbekännelse, konfession, kult, system av riter. Alternativ till religiositet är ateism eller agnosticism./Wikipedia

Jag tror på en högre makt; hur ska man annars förklara allt under i naturen. Jag tror på Gud. För mig är det skönt att ha en gudstro, en trygghet. Ute i naturen kan man bli överhopad av anledningar att bli religiös.

Ofta behövs det bara att någon lyssnar. Ibland räcker det med att lyssna på någons problem för att allt ska kännas bättre. Då kan en samtalsterapeut, präst eller en vanlig klok medmänniska hjälpa till. Det tycker i alla fall Maria Bergius, präst som bloggar. Läs gärna hennes TANKAR INFÖR HELGEN som är hämtad från Svenska kyrkans bloggportal. I texten skriver Maria att man behöver ett ”förklaringsberg”. Ställer också frågan till läsaren; var finns ditt  ”förklaringsberg” /Kenta

I nio fall av tio behövs någon som lyssnar

  Häromdagen läste jag en klok sak i flödet på den stora sociala mediejätten. Ja, det händer ju, rätt ofta, att en råkar på klokskaper där, mitt bland fånigheter och fake news och semesterbilder. I alla fall var det en förälder som skrev att hennes tonårsbarn ofta kom och klagade över diverse saker till henne, och nu hade hon börjat fråga: ”Vill du att jag gör någonting åt det, ger dig råd eller bara lyssnar?

I nio av tio fall behövde ungdomarna bara någon som lyssnade. Frågan hade hjälpt både förälder och tonåringar att kunna formulera vad som behövdes, och kunna hjälpa på rätt sätt. Det kan tyckas vara självklart att ställa en sådan fråga, eller att förstå att lyssnandet är viktigast, men jag har funnit att jag, i liknande situationer, och trots den vetskapen, ofta ändå hamnar i rådgivning. För det känns skönt att liksom göra något. Jag sparade tonårsmammans inlägg, och tänker skriva ner det för att påminna mig själv. I nio av tio fall behövs någon som lyssnar.

När jag läser om Petrus på förklaringsberget, kommer den där frågan tillbaka. Jag känner så väl igen mig i Petrus reaktion. Han vill så gärna göra något. Att vilja vara en del, att få vara till hjälp, att få vara behövd är ett starkt behov hos oss, och när vi inte riktigt förstår vår del i det som händer blir vi lätt klumpiga och rusar på. Som det står i texten: ”Han visste inte vad han skulle säga, de var alldeles skräckslagna.” När en inte vet vad en ska säga, av rädsla eller förvirring eller osäkerhet, då blir det lätt så att en vill göra något istället. Bygga hyddor, till exempel. Och då får Gud själv påminna Petrus om att stanna upp och lyssna.

Jag har skrattat åt Petrus så många gånger. På det där sättet en skrattar åt det som kommer lite för nära, det som egentligen handlar om en själv.

Men samtidigt kanske Petrus ändå är något på spåren. Kanske är det så att omsorg och själavård kommer i fysisk form lika mycket som i ord. Att lyssna behöver inte utesluta att göra, och ganska ofta är båda bättre än att prata. Och troligtvis är det så att vi alla är så olika funtade att vi är bra på olika saker, och behöver olika saker. Men få av oss förstår instinktivt vad en annan behöver. Till och med Jesus frågade ofta, och människor fick formulera sin längtan och sitt behov innan han gjorde något. Jesus lyssnade oftast först, och handlade sedan.

För mig blir det en viktig livsläxa: att lyssna först. Fråga vad den andra behöver. Och att lära mig att formulera vad jag behöver. På det sättet kan jag hjälpa, och hjälpa andra att hjälpa mig. För om det finns någonting vi alla behöver, trots våra olikheter, så är det andra människor, och ett sammanhang där hoppet kan få leva och växa. Jag vill kalla det ett förklaringsberg, helt enkelt. En plats där jag och du får vara i Guds närhet, där vi kan förstå eller ana vår plats i universum, där vi får lyssna och bidra. För mig finns det förklaringsberget i min församling, och ute i naturen tillsammans med de jag älskar. Var finns ditt?

Maria Bergius, präst

Text & Kent Livendahl
Foto Lennart Dannelind

Höstfärger vid Lillsjön! Foto Lennart Dannelind

Höstfärger vid myren. Foto Lennart Dannelind.

Utsikt från Bynom över Storsjön. Foto Lennart Dannelind

Från
    Kom ihåg mig
URL

Säkerhetskod
     

Kommentar

Kanske varmaste midsommaren mannaminne? Då gjorde Elisabet och jag en utflykt till Hara brygga, ett underbart ställe för sol och bad vid Storsjön.   Fika billigt och gott visste vi att man kan göra där, vi har varit där förut. En extra krydda som...

    Britt Jakobsson recenserar   Alla som hyllar Darwin och evolutionen, hur kan ni tro att den västerländska människan är slutmålet och ha högmodet att kalla oss homo sapiens, den visa människan? Troligare är att utvecklingen går mot högre in...

  Detta är skribentens katt som ofta vill sitta i Britts knä, och är en hejare att hålla huset rent från råttor och andra gnagare!    … diktade Werner Aspenström. Ja, de håller på för fullt men problemen är svårlösta. Kan en stark k...

    Kenta med sin exra påse på vänster ben     Låter inte helt kul, eller hur. Med en mycket värkande, infekterad och svullen njure skjutsade hustrun in mig till lasarettet med stigande feber och sänka. Tyvärr är inte min vänstra njure ...

I det senaste numret av Bygdebladet (som enligt HBIS styrelse skulle bli så bra) får vi veta att det också ska läggas ner i juni 2020.(Detta förstod flera av oss arbetare direkt, men fick veta att vi inte förstod föreningens bästa) Enligt min mening ...