Den är 2 meter och 70 centimeter lång! Väggklockan alltså! Ni kan se den på bilden! Farsan träffade på en fixare tillika nasare som erbjöd honom att köpa en klocka. På något sätt hade denne kommit över några propellrar som använts på flygplan avsedda att användas under första världskriget. Propellrar av trä!

Han satte urverk i mitten och gick ut på marknaden för tjäna sig en hacka! När han stötte på farsan var erbjudandet 100 spänn för en fin väggklocka.

”Har inte råd” sa farsan. Detta var på 1940-talet då 100 kronor var mycket pengar.

Men du kan få den på avbetalning, envisades försäljaren.

Nix, sa farsan

Ja men du kan betala en tia då och då när du har råd, sa försäljaren.

Så pågick konversationen en bra stund utan att komma till avslut. Farsan var chaufför i Stockholm och nu hade han firmabilen, en ombyggd Austin med ett rejält flak. ”Om jag ska passa på och slå till nu för då kan jag ta hem den direkt på flaket” tänkte farsan.

Ok då, kör i vind! Lägg den på flaket, sa farsan.

Man skakade tass och första avbetalningen blev direkt fem kronor!!

Det gick smidigt att frakta hem den 2,70 långa väggklockan. Men det gick betydligt kärvare att förklara för morsan varför han hade köpt en klocka av detta format för 100 spänn!

Eru inte riktigt klok? Undrade morsan. 100 spänn!!

Men det var bra villkor, försökte farsan, och den är lite udda. Kanske ett objekt som stiger i värde?

När grälet och efterdyningar på grund av farsans tilltag att slösa med deras gemensamma medel  kom klockan på plats och nu 75 år sedan hänger den i vår gillestuga som renoverats av Elisabet!

Tycker att den pryder sin plats, eller?

Kent Livendahl    

När man var barn kunde man sitta och titta på vad som helst; bara det var rörliga bilder. Förresten, bilderna behövde inte ens vara rörliga! Testbilden dög gott för mig när tvn var ny i mitt barndomshem i Täby. Pappa skaffade TV 1958, som så många andra, till fotbolls-VM som då arrangerades i Sverige.

Det absolut första programmet jag såg på familjens egen TV var ”Djungel-Jim” som startade kl 18.00 Inför detta skådespel bänkade man sig en halvtimme innan programmet startade; man måste ju kolla in testbilden och finjustera allt för att kunna njuta av den svartvita filmen! Tidningsserien Djungel-Jim startade redan 1934 och lades ner 1954. Antar att man sedan, lagom till TVns intrång, grävt fram äventyren och spelat in en film; vilket gjorde att jag och andra barn fick titta på äventyrsserien ”Djungel-Jim”.

Jag hade förstås tjuvkikat några år tidigare, ca 1955 hos en granne som var anställd på TV och redan hade en hemma. Programmen jag kom ihåg då var Andy Pandy och någon för barn tråkig TV-teater som sändes på långfredagen, typ om Jesu korsfästelse.

Fotbolls-VM blev en framgång för Sverige; Det blev t.o.m finalspel mot Brasilien som dock blev allt för svåra att tas med. Jag minns dock semifinalen mot Västtyskland när Kurre Hamrin ensam gjorde mål och lurade motståndarna. Jag vill minnas att det tog lång tid för Västtyskarna att komma över semifinalförlusten mot Sverige. Svårast att hämta sig ifrån var nog Kurt Hamrins mål!! Att fyra av de tyska spelarna skulle bli så lurade blev jobbigt!!

Minns också att jag och en av mina barndomskamrater, som också hette Kent, upptäckte -  vi visste inte -  men trodde att en av våra fotbollsidoler från -58, Kurt Hamrin, hade en villa i Näsbypark i närheten av Kråkudden. Kenta och jag cyklade förbi Kråkudden då och då i hopp om att få syn på Hamrin! Kurre spelade i svensk och italiensk ligafotboll mellan 1952 och 1971. För två år sedan gjorde han ett uttalande som väckte uppmärksamhet – han kritiserade Zlatan sålunda: ”landslaget mår bättre utan Zlatan – han spelar bara för sig själv”.

Sveriges lag 1958 (ur minnet) Kalle Svensson, Sven Axbom, Orvar Bergmark Julle Gustavsson, Nisse Liedholm, Nacka Skoglund, Gunnar Gren, Gunnar Nordahl, Kurre Hamrin, Agne Simonsson, Sigge Parling.

Brasilien vann finalen med 5-2 inför en publik på nästan 50 000 åskådare på Råsunda fotbollsstadion.
Detta VM var också Pelés genombrott som spelare! Pelé var då bara 17 år och startade därmed sin proffskarriär (började redan 1956) som räckte ända till 1977.

Andra spelare  i Brasilianska landslaget 1958 var (räknar upp ur minnet) de flesta hade så kallade artistnamn, Didi, Vava, Garrincha, Zagallo mfl .

Kanske det blir en fortsättning på denna text?

Text Kent Livendahl

Björnen är allätare och livnär sig alltså på både växter och kött. Kött äter han mest på våren då det kan finnas tillgång på ren- och älgkalvar. Kalvarna är lätta byten. Dessutom finns det väldigt lite tillgång från växtriket i form av bär och annat på våren. Annat, lite senare under året, kan han också äta honung, svampar, hasselnötter, kärrtistel och fisk. Och ibland matrester från våra soptunnor.

Några biodlare får också besök av någon honungs-sugen nalle. Ett exempel är Rolf Haggren som fick sina kupor i Gärdsta totalt förstörda av björn. Se bilden.  

Väl känt är att björnen sover på vintern, han går i ide. Oftast går de och lägger sig i slutet av oktober och vaknar i april eller maj. Hannar och honor skiljer sig åt därvidlag. Hannarna lägger sig ofta bara i en rishög, men honorna ”bygger” ett riktigt ide. Ungarna behöver skydd.

Björnhannen vaknar ibland lite för tidigt bara av att det blir varmt ute. Om det då är mycket snö kvar och det inte finns nåt att äta, kan han gå och lägga sig igen. Men han kan också välja att söka sig upp till fjälls och ta renkalvar.  Björnhonan ligger kvar tills det finns nåt att äta ute åt hennes ungar.

Kjell (i Tyckos) Andersson har vid skogsröjning några hundra meter ovanför Höla träffat på ett björnide (ett år gammalt). När idet grävdes ur av björnen var det säkert en perfekt plats att övervintra i men som bilden visar så har tiden gjort att taket (tuvan) nu idag sjunkit ihop. Men det är ändå roligt att se ett bra  utfört arbete av nallen i hård och stenig mark.

Björnar i fångenskap kan bli mellan 30 och 40 år gamla. De flesta vuxna björnar som dör skjuts genom jakt. Denna björn (se bilden) sköts strax bortom Hölabuan i skogarna ovanför Höla och vägde 261 kg. Skytt var Andreas Jämtinger i Höge som sköt den en måndagsmorgon den 12:e september, på gångstånd efter bra hundförarjobb av Per Hjelm och Viktor Edholm.

Här är ännu en fälld björn; denna gång  i Höla Kronpark. Lasse Albertsson är jägaren som fällde den 235 kilo tunga björnhannen på ståndskall för hundkarlen Per Englunds hund från Hälsingland. Jaktlaget konstaterar att det blev en lyckad samjakt mellan flera jaktlag i Hallenbygden denna gråmulna septembermorgon. Marken ägs av Widholms i Hölåsen.

Text Kent Livendahl, Anna Persson, Kjell Andersson och Birgitta Andersson

Foto Lennart Dannelind, Hasse Hjelm, Birgitta Andersson och Kjell Andersson

Hallen/Oviken       Har något förändrats under en tioårsperiod? 2009-2019?

– Det är rent ut sagt åt fanders att utländska intressen ska komma hit och leta uran,
sa riksdagsman Per Åsling (c).

För ganska exakt tio år sedan uppmärksammade vi i Hbis och webbtidningen 321an.se detta!
Oron över gruvbrytningen kvarstår även nu tio år senare, 2019! /Kenta

| 12 MARS 2009 |  Åsling menar att vi i stället ska lägga all kraft på att utveckla förnyelsebara energikällor här i Jämtland. Då går vi framåt i utvecklingen, bromsar koldioxidutsläppen och skapar lokala arbetstillfällen. Vi måste skapa opinion mot uranbrytning eftersom det är en mycket skitig verksamhet. Om man ser till uranbrytningen i sin helhet så bidrar den till ett ökat koldioxidutsläpp. Åsling menade också att vi inte behöver kärnkraften. Staten räknar med en låg konsumtionsökning av energi men en hög produktionsökning av förnyelsebar energi.

Han lämnade också lugnande besked till de som är oroliga att uran kommer att brytas här. Provborrningar är svåra att stoppa på grund av svensk lagstiftning men det är lång väg att gå innan man får brytningstillstånd. Så här går det till: Först provborrning, sen om man vill bryta ska tillstånd  sökas hos regeringen och sedan har kommunen vetorätt. Så att om regeringen, mot förmodan, skulle ge tillstånd kan berörd kommun stoppa det i alla fall. Mötet ägde rum på församlingshemmet i Hallen dit centerkvinnorna hade bjudit in till ett informationsmöte med anledning av att provborrningstillstånden ökar i antal runt Storsjön och nu har kommit in i Hallenbygden.

Riksdagsman Per Åsling från Åse skulle svara på frågor i ärendet.

Till mötet var också förre riksdagsmannen E.A Egervärn inbjuden som sakkunnig i geologi. Han förklarade vilka olika bergarter som finns i Jämtland och i området runt Storsjön. Enligt Egervärn är det inte konstigt att företag söker sig hit eftersom det med alla sannolikhet finns mycket uran i den jämtländska berggrunden. Nu när vi står inför den hotfulla klimatförändringen där koldioxidsläppen är den största boven, vädrar kärnkraftsförespråkarna morgonluft och efterfrågan på uran ökar. Monica Persson, eldsjäl från Bjärme, var också med och berättade hur man där överklagade och kämpade för att inga provborrningar ska göras.

– Vi måste skapa opinion mot detta vansinne, sa Monica. Om man går i Östersund och försöker förklara detta med uran och kärnkraft och frågar folk på gatan är det en skrämmande okunskap, särskilt bland ungdomar, som kommer i dagen. Den som vill veta mer i denna viktiga fråga kan gå in på www.nejtilluranbrytning.nu

Text Kent Livendahl
Foto Björn Dahlfors

Här presenterar jag en artikel från den tiden då vår pappers-lokaltidning var i sin krafts dagar!

Artikelförfattaren Richard Öhman har tyvärr gått ur tiden, liksom tidningen. Författaren och fiskeexperten Richard Öhman var född i Vindeln vid den brusande Vindelälven. I sin morbrors laxodling växte fiskeintresset fram. Det intresset och utbildningen i Göteborg gjorde att han kom att ägna sig professionellt åt fiskevård, fisketillsyn mm. Han hade vissa föreningsuppdrag, bl.a inom Dammåns och Håckrens fiskevårdsområde. Några skrifter deltog han också i, och stod för merparten av text, bilder och redigering i  exempelvis: ”Dammån-ett populärt storöringsvatten”, ”Håckrenmagasinet-före och efter dämningen”,  och ”Ågårdarna-från 1400-tal till nutid”. Dessa uppgifter är hämtade ur webbsidan www.fisherguide.com. /Kent Livendahl

Minnen från kulturåret 2000
Människa lever inte allenast av bröd, hon behöver även skådespel, heter det i en gammal sentens. Det stämmer också bra för vår tid. Skådespel eller i vid mening kultur, kommer att bakas in i kommunens hälsoplaner om Nationella folkhälsokommitténs förslag blir verklighet. Kulturens roll för hälsan nämns i flera sammanhang i utredningen, men behandlas främst under delmålet ”Stödjande sociala miljöer”.

Med den inställningen måste landstinget och kommunerna jämställa de kulturella anslagen med andra bidrag som syftar mot ökad folkhälsa. Vilket i sin tur stimulerar till ökad aktivitet hos utövarna.

Men vi ska inte glömma bygdens egna musikanter. Gunnel Lundholm och sonen Karl-Gustaf bjöd tillsammans med ”Svänggänget” på skön sommarmusik i kyrkan. Senare  inbjöd Olle och Jan Hemmingsson, samt Bengt-Erik Norlén Oviken, till en äkta nostalgikväll i Gärdsta missionshus.
Buskspelet efteråt i Gammalgården blev pricken över i:et.

Så hörde vi Jämtländska ungdomsorkestern, Hallen/Ovikens Manskörer och dragspelaren Bengan Jansson med följeslagare en helkväll på Hallgården. Oförglömligt. Det var då Willy Granlöv tog det definintiva steget över till stå-upp-komikerrollen.

Ingen ska påstå att vi lider brist på kulturyttringar här i Hallenbygden. En personlig summering av förra årets utbud visar på ett brett spektrum, det kan till och med vara svårt att hänga med på allt som bjuds, åtminstone under julmånaden, och i juli!

För egen del minns jag den stora ryska veterankörens besök som en av höjdarna. Att bli delaktig av den sångarglädje som dessa damer och herrar – rikt medaljprydda – från staden Kaluga, visade i kyrkan, glömmer vi som var där inte i första taget. Inte heller den repertoar av välkända ryska sånger och marscher, blandat  med en och annan finstämd folkvisa. Den kvinnliga dirigenten var lika sprallig som den yppersta gympaledare.

Kyrkan är ofta platsen för högklassig sång och musik. Som när Hallen/Marby-kören i början av decembergästades av operasångaren och inspiratören Per Waldtheim. Den kombinationen ser vi gärna mer av.

Nämnas bör också den underhållning som våra fjällanläggningar lockar med och musikturerna på Ångaren Östersund. Eller för den delen det rika utbudet i Oviksbygden. Exempelvis sommarens konsert med Peterson-Bergerorkestern, förstärkt med Sonny Walentin och Peter Harryson i Gräftåvallens flyghangar en skön sommarkväll. Ivrigt ackompanjerad av en irriterande gråsparv under takåsarna.
-Tur att det inte är en gök, kommenterade Harrysson.

Men den jämtländska musiksommaren upplevde jag ändå vackrast en stilla och varm julikväll vid Hallens kyrka. Det var då kaukning och toner från fiol flödade ut från kyrkbacken över Storsjöns blanka yta och fick svar från paret ute i fiskebåten . Den stämningen och efterföljande konsert med Jauringsextetten satte guldkant på mittkulturår i Hallenbygden.

Text och Foto Richard Öhman 

En pocketopera av Alf Henriksson

Undertecknad har läst boken och kortfattat försökt att återge handlingen i operan.

Alf var författare, poet, översättare och tidningsman. Han blev 90 år och avled 1995.

”Bland hans efterlämnade papper finns ett verk som är tänkt som en filmad liten opera -  pocketopera står det på etiketten till det prydligt handskrivna manuskriptet.” Så skriver redaktören, Catharina Grünbaum i Alf Henriksson – sällskapet till den lilla färdiga bok som kom till efter manuskriptet. Handlingen är kortfattat; en grupp nordbor (vikingar) seglar västerut, försöker plundra ett kloster på Irland. Nunnorna ser med förskräckelse på att vikingarna skulle gå iland, plundra och våldta dem. De kallar på hjälp från högre makter. Henriksson skriver; Nunnekören sjunger på latin och översättningen blir, ”Dyrkansvärda / jungfru skära / håll vår oskuld nu i ära / Syndare, ack / och våldtäktspack / går mot dygden till attack /hjälp oss du! / Förbarma dig över oss nu!”
Den heliga jungfrun ger ett tecken till ärkeängeln Gabriel som genast tutar i sin lur vilket utlöser en fruktansvärd storm på havet. Stormen drabbar vikingaskeppet som driver iväg utan att kunna landstiga på Irland.

Vikingarna fortsätter sin resa och kommer så småningom till Vinland, Amerika; ”en ljuvlig plats med sol mellan träd som susar”. Framför en vacker ny wigwam sitter en lycklig indianstam, grupperad till bröllopsmåltid. I mitten brudparet och runtom de närmaste som vid ett bankettbord för att inta en bröllopsmåltid. Var och en har en pinne nedstucken i marken framför sig. Längst upp på pinnen sitter en stekt fågel ”som är förvånande lik en sentida broiler.” Gästerna äter brudparets skål! Brudgummen och bruden heter Hiawatha och Minnehaha.

Det visar sig att de stora stöddiga vikingarna står sig slätt mot de smidiga tysta indianerna; som dessutom är beväpnade med pil och båge som visar sig vara bättre än de yxor och lansar som vikingarna släpade med sig. Vikingarna förstår att det finns människor i skogen då de hittar Hiawathas och Minnehahas wigwam, men de ser ingen människa. De traskar på, lite oroliga då de inte ser någon; indianerna gömmer sig tyst och smidigt i skogen. Men rätt som det är snubblar Minnhaha fram och två vikingar, Skallagrim och Ingjald rusar fram och griper henne. Direkt skjuter indianerna på Skallagrim och Ingjald som faller döda ner.

Efter vikingarnas begravningsbestyr och indianernas funderingar om detta gick att lösa på fredlig väg så plockar man så småningom upp fredspipan och bjuder vikingarna att röka fred. De hade inget annat val då indianerna riktade sina pilar mot dem och de rökte hostande fred med indianerna.

De längtade ut till den friska luften i havet och begav sig ner till stranden förföljda av två retsamma unga indianer som Anund greppar tag i och placerar som roddare i stället för de två döda vikingarna. De två indianerna, Svarta Fåret och Bleka Oxen, gallskriker, vilket hjälper föga! Nu seglar de mot frankernas land för att plundra Paris.

Med hjälp av Ragnar Lodbrok som guide seglade de uppför floden Seine och kommer så småningom till Paris där mängder av rikedom fanns. De fick hur mycket som helst av kejsar Ludvig den fromme. Han var naturligtvis skräckslagen vid blotta åsynen av Vinlandsvikingarna.

När plundringen är över reser de hemåt och glädjen är stor när Vinlandsvikingarna efter att ha varit bort många år kommer hem.  

Alla är glada utom Hildur som blev varse att Ingjald, hennes älskling, ”vilar i hög i Vinland” och skall aldrig vända åter; och Mor och Far gick gladeligen till ättestupan!

Bild av Håkan Ljung och Tommy Grünbaum, fotad i boken av Kent Livendahl   L

Bildtext: Svipdag: ”Ska man mumsa manicken i munnens mitt.” Alliteration! 

Text Kent Livendahl

 ”Det blev i alla fall inte en häst” hade hästmålaren Bo Torstemo skrivit på en surrealistisk målning som lutade åt Salvador Dali.

Det var ett exempel på humoristiska infall i den stora mångfald av bilder och skulpturer som visades på Hackås Maskin & Kultur lördagen den 21 maj. Alla, två vuxen- och en barngrupp, som skapat under ledning av bildpedagogen Maud Hedén Wikander fick visa tre verk vardera och konstintresset står på topp om man får döma efter publiken. Något kanske den högt uppdrivna fikakulturen med traditionell kakfrossa också bidrog.

Man märker att det finns ett stort behov av mötesplatser som bygalleriet, där inte bara konst utan prat om allt möjligt får plats. Många besökare hade suttit som skolbarn i lokalen som förr var Gärde skola, och nu var det roligt att ses och jämföra hur man upplevde den tiden.

Konsten blir livligt diskuterad och analyserad. Här är några intresseväckande titlar. ”Pablos hängnäsa” (Kingen), ”Modell i silke” (Annelie Tirén), ”Wear it lika a crown” (Maja Hedén), ”Hus 551” (Elvira Lindgren), ”Sardinen lever vidare” (Sten Andersson).

Just den sista titeln tillhörde ett porträtt av Gustav V och Sten som hade fiolen med sig framförde med komp av Anders Hedén sin underfundiga visa om Gustav V:s sardiner. Sardinen lever vidare fast Konungen är död… Publiken nöjde sig inte med så lite utan krävde fler låtar. Det blev bland annat Jungman Jansson och någon Dan Andersson förstärkt med munspel.

Som ännu en överraskning brast Maja Hedén och Anna-Lisa Hellkvist ut i stämsång. Oändligt vackert sjöng flickorna.

Man kan säga att det blev triss i kultur: bildkonst, musik och bakverk. Alltsammans inklusive kakorna fanns kvar ännu några dagar.

Bilder: Rolf Andersson, Sten Andersson och Gert Amanius

Gustav V målad av Sten Andersson
Text Britt Jakobsson

   Idag är det Jämtlands nationaldag. Kommer ursprungligen från Jamtamot som betyder jämtars möte.

Så här skriver Wikipedia om detta:
Jamtamot  (egentligen Jamtamót, jämtars möte) var det självständiga Jämtlands allting på Bynäset på Frösön för förvaltning och rättskipning. Jamtamot är dokumenterad under medeltiden men otvivelaktigt äldre, och kan ha grundats under förra hälften av 900-talet, strax efter att världens äldsta ännu existerande parlament, Islands Allting grundades (930). Jamtamots funktioner övertogs på 1470-talet av ett norskt lagting, men Jamtamots kontinuitet har varit obruten under dess utveckling till dagens landstings/regionfullmäktige. I egenskap av allting hade alla jämtar rätt att delta vid mötet, vilket innebar att folkförsamlingen som samlades var mycket stor i förhållande till Jämtlands folkmängd. Jamtamot hölls årligen veckan då den 12 mars inföll,[5] och under den veckan, 'motsveckan', pågick Jämtlands största marknad på Frösön.   

De flesta vet att Jämtland är en republik med egen president, nuvarande president är Ewert Ljusberg.. Presidenten kommer till Östersund och håller ett bejublat tal under Storsjöyran. Frågan är hur han dyker upp. Det går nästan att anordna en vadhållning om detta, i närheten av Stortorget blir det varje år, men hur? Talet sekunderas av folkmassans ” Jamtland, Jamtland, jamt och standut!”

Här är en lista på tidigare presidenter som Befrielserörelsen republiken Jamtland  (JRA) tillhandahåller på sin hemsida:

Den första presidenten Yngve Gamlin 1963-1983

Nummer två var             Moltas Eriksson 1983-1988

Och nuvarande alltså     Ewert Ljusberg 1989-

Presidenten väljs på livstid…

Jämtarna har en mycket musikalisk och verbal president. Ganska nyligen inledde han en turné tillsammans med Torgny Kingen Karlsson. Härligt att de startade på bygdegården Stenhammaren i Mattmar. Inför en fullsatt bygdegård gjorde de ett bejublat framträdande och fick stående ovationer av publiken.

Text Kent Livendahl
Foto Elisabet Livendahl