Senaste inläggen

Av Kent Livendahl - Torsdag 11 april 16:08

Med sång, gitarr, munspel, bas och trummor tar dom med publiken på en resa där det är svårt att sitta still. De som förgyllde vår kväll på Stenhammaren var Ulf W.-sång och gitarr, Daniel M. på trummor och Håkan P. med sin bas. Tillsammans tre fjärdedelar av orkestern Grumligt!


Tyvärr fick vi i Mattmar ej stifta bekantskap med den sista fjärdedelen, munspelaren Stefan S. Dock försökte Ulf imitera ett munspel i ett solo och lyckades riktigt bra. Hans övriga solon på gitarren under kvällen var gudabenådade!

Blues för kropp och själ blev det för hela slanten på detta musikkafé! Med 20 års erfarenhet på musikscenen så är Grumligt ett proffsigt band som växlar mellan olika amerikanska stilar med bluesmusiken som grundstomme. Tillsammans visade de ett utsökt prov på musikalitet och det som är så viktigt i deras genre, blues-känsla!!  


Grumligt Vatten bildades 1997 av Ulf, Håkan och trummisen Stefan "Beatbox". De spelade flitigt runt om i Sverige och Norge och vi är tacksamma att de kom till Stenhammaren i Mattmar. Efter tre kvart var det paus med kaffe och dopp. Sen i andra halvlek fick både orkestern och publiken upp ångan och arrangören Kerstin Eriksson beskrev kvällen som magisk och hälsade grabbarna välkomna åter!

 

Text Kent Livendahl Foto Anna Persson

      

ANNONS
Av Kent Livendahl - Onsdag 10 april 14:24

Tyvärr är det inte särskilt ofta jag går på bio. Man sitter gärna hellre hemma i sin sköna fåtölj och ser olika program och filmer på TV.  Men igår hände det! Om det ska bli nåt, hända nåt är det Elisabet, min hustru som ordnar det. Presenten av våra barn blev nu använd, biopresentkort.

Biljetterna beställdes på Biostaden i Östersund som  har sex salonger. Biografen ägs och drivs av Svenska Bio. Filmen vi såg var  ”Britt-Marie var här”. En filmatisering efter romanen med samma namn. Fredrik Backman heter författaren som också har skrivit ”En man som heter Ove”. Den blev också både film och teater; enmansteaterföreställningen  med skådespelaren Johan Rheborg. Den har också sänts på Svt så den borde ha setts av många.

Min fru som läser jämt har naturligtvis läst båda dessa böcker av Fredrik Backman, och undertecknad inte! Men jag har sett de båda filmatiseringarna samt teatershowen med Rheborg.

 

”Britt-Marie var här”.
Britt-Marie gillar ordning och reda, sköter hus och hem åt maken Kent som jobbar hårt men utanför hemmets väggar. Man har kommit till ett stadium i äktenskapet då de inte ses så ofta längre. Mycket kvällsjobb åt Kent, han kommer ofta försent till middagen och hinner knappt äta förrän telefonen ringer och han ilar iväg på nåt möte, eller vad det är. Han säger ofta till Britt-Marie: ”Det blir sent ikväll, så sitt inte uppe och vänta”. Rätt vad det är ringer telefonen från sjukhuset och Britt-Marie nås av beskedet att Kent har drabbats av en hjärtinfarkt. När hon skyndar dit uppstår en konstig situation då Kent har sin älskarinna bredvid sjukhussängen.

Britt-Marie sticker hemifrån och söker jobb på Arbetsförmedlingen. Finns inte gott om jobb åt en 63-årig hemmafru som jobbat hemma åt maken i 40 år. Hon blir dock erbjuden ett jobb som fritidsledare tillika fotbollstränare på landet i den fiktiva orten Borg; och där börjar handlingen! Borg ligger en bit utanför storstaden och har ett ungdomslag som alltid vinner över Borg. Det är ett ungdomslag hon ska träna utan veta något om fotboll. Först blir hon bara utskrattad av ungdomarna men ganska snart respekterad. Det blir ett tagande och givande mellan vad storstaden har och Borg med så dålig ekonomi att kommunen planerar att lägga ner fritidsgården. Britt-Marie jobbar där och har just börjat få lite ordning på gården och de fotbollstokiga ungdomarna. Sen uppstår lite kärlek mellan traktens polis, en trevlig historia.

En mysig historia som även innehåller en del djupa tankar om livet. Huvudpersonen förstår till slut att det aldrig är för sent att göra nåt man alltid velat göra i livet! Till slut blir det också en fotbollsmatch mellan Borgs och storstadens lag. Då får man veta att det viktigaste inte alltid är att vinna utan att verkligen nå sitt MÅL!

 

Text & Foto Kent Livendahl

        

ANNONS
Av Kent Livendahl - Måndag 8 april 14:51

Inger och Kjell, som bor i Östersund har vi bakat med tidigare. Elisabet gör goda degar och är som alltid en ”doer”, ordnar och fixar så nu var det dags igen för ett kompisbak.


Elisabet och jag stack upp till bakstugan på Ifvarsgården runt 8.00 med kaffe, fika, smör, bröd, goda kakor deg-ingredienser och ved. Även om undertecknad var lite morgonsur så hade vi med oss det glada humöret. Gubben (jag) tinade upp så småningom och tände upp i ugnen, tog på sig ansvaret för gräddning beskärning av kakor och nedpackning i påsar.

Vid pass kl 10 kom Inger och Kjell och Inger hade lagat en supergod soppa till lunch!  Elisabet och Inger gjorde degen och fixade alla ämnen; 83 stycken blev det av en deg gjord på fem liter. Tungt att göra degen smidig så Kjell undrade om han nästa träff skulle ta med sig sin borrmaskin som det fanns typ visp eller degkrokar till? Hörde inte om han fick något svar på förslaget.


Medan damerna slet med degen satt Kjell och jag med en kopp kaffe och skötte elden som skulle värma upp ugnen till lagom värme. Samtalsämnet handlade mycket om fiske då paret Björäng/Olsson (Inger och Kjell) är på gränsen till proffsfiskare och planerade en fisketur nästpåföljande dag!


Så småningom började gräddningen och i år gräddade  Kjell själv och undertecknad skötte finishingen; sopade kakorna och packade i påsar. Efter de första kakorna som inte blev så väldigt lyckade tankade vi näring; Ingers underbara fisksoppa och Elisabets gobitar till kaffet efter lunchen.


Bakningen gick allt bättre, damerna kavlade runda och lagom tjocka kakor och Kjell gräddade. Så småningom blev de färdiggräddade så fina, så jag föreslog att vi skulle rama in den finaste och hänga upp på väggen i bakstugan med  texten: ”så ska dom se ut”.  Själv var jag glad att slippa gräddningen denna  gång. Då allt var klart och bakstugan städad åt vi middag på 321ans kök i Hallen.


Detta att göra tunnbrödsbakningen till en glad träff är lite av en vana hos familjen Livendahl. Vi har bakat med alla våra fyra barn och deras familjer. Dessutom kompisar från Waxholm, Mats och Marianne, och nu Inger och Kjell från Östersund. Anders Sandberg, Stockholm/Thailand, bror till Elisabet, har vi också haft nöjet att bjuda in till våra bak-träffar. Blir trevligt varje gång! Som bonus blir det mycket gott bröd till alla deltagare!    

 

Text Kent Livendahl
Foto Kjell Olsson / På bilden  Elisabet, Inger och Kent

 

Av Kent Livendahl - Lördag 6 april 12:04

Dag 2019-04-06

 Pernilla Andersson, ni vet hon med Posom blir den första att bli intervjuad av förundersökningsledaren Agneta Karlsson. Agneta börjar genast undersöka hur förhållandet mellan offren och Pernilla Andersson har varit. Varför? Jo Pernilla uppträdde nervöst och konstigt vid omhändertagandet av de chockade människorna som befann sig i kommunhuset när mordet begicks. Pernilla är ju Posomchef ideellt och till yrket kriminalare. Hon är ju också lokalpolitiker, kanske det  rör sig om ett politiskt drama, tänker Agneta. Svaren hon fick under intervjun ska jag redovisa senare. Innan dess måste min tankeverksamhet öka väsentligt!

Pernilla får naturligtvis inte ta sig an fallet utan detta överlämnades till åklagare och förundersökningsledare i Östersund. Detta komplicerade mord kommer under utredandets gång att sätta myror i huvudet på både åklagare Per Brastentorp och förundersökningsledare Agneta Karlsson. Båda harsin tjänst i Östersund men Agneta har sin  bostad i samma kommun där mordet begicks. Kan det ha någon betydelse i handlingen? Yrkesmän i Östersund måste i alla fall ta sig an ett sådant massmord, två mördade i en enda smäll! Östersundarna blir också övervakade från Stockholm.


Nu har jag namngett några personer: offren  Lars Minni (S) och  Rubert Svala (c) , Posomchefen  Pernilla Andersson, åklagare Per Brastentorp och förundersökningsledare Agneta Karlsson.

Har städat lite grann i mitt huvud angående handlingen i deckaren. Ska rådfråga mina barn vad de tror om detta hittills. Tycker du något om det, så leverera gärna dina åsikter, jag tar tacksamt emot!

 

Ny researchrapport kommer någon annan dag. Imorgon står tunnbrödsbak med kompisar på schemat.
Hej då/
Kenta 

   

Av Kent Livendahl - Fredag 5 april 22:44

Del två om Kentorna

Vad gjorde vi på vintern? Vi åkte skridskor på fotbollsplanerna som låg i närheten av våra hem. Täby kommun spolade en av fotbollsplanerna när  vädret var lämpligt. Kom det snö på isen fick vi som ville åka där skotta själva.  Det finns ännu mer att berätta om vad stor-Kent och lill-Kent gjorde under uppväxtåren.


Nu vill jag berätta om Romerna som bodde i sina husvagnar i närheten av fotbollsplanerna; På en gräsplätt under djursholmståget som var en smalspårig järnväg på 50-talet när vi var högst 10 år gamla. Jag, Lill-Kent, erkänner att min mamma skrämde upp mig lite med sina fördomar om Romerna. Hon påstod att de var tjuvaktiga och att barnen slogs och stal i butikerna. Vi blev bara nyfikna och smög på dem.


Romer är en av Sveriges officiella minoriteter. Antalet Romer beräknas till 50- 100 000 i Sverige  Spännande att några vuxna kvinnor ville spå vår framtid genom att titta i våra händer. Fördomar, fördomar…det enda som dessa människor önskade var att bo i en egen lägenhet, ha ett vanligt jobb och slippa spå och tigga!


Djursholmståget finns än idag, nu kallad för Roslagsbanan. Den invigdes 1890 och gick igenom Djursholm för att så småningom komma till ändstationen Näsbypark. Man kunde också komma till Rimbo med anslutningsjärnväg från Djursholms-Ösby. För ett antal år sedan ville man bygga ut tunnelbanan till Mörby och samtidigt lägga ner Roslagsbanan. Protesterna hördes ända hit upp till Jämtland; därför finns den kvar ännu.


Den utgår nu från Stockholms Östra station och delar sig på tre linjer mot Kårsta, Österskär och Näsbypark. Sammanlagd längd är 65 kilometer, 38 stationer och ca 46 700 påstigande resenärer per dygn. Mätningar gjorda 2015.

Kenta och jag åkte med Roslagsbanan ofta innan vi blev mopedmyndiga, dvs 15 år. Då var vår station Näsby Allé. Därifrån hade vi nära hem; en rask promenad på tio minuter så var vi hemma! Bilden på ”vår allé” är tagen av Kent Brus, min lekkamrat alltså. I den allén fanns det även andra faciliteter; en biograf med matinéföreställningar på söndagarna.
Kenta kom ihåg priset: ”75 öre så kunde man köpa en tablettask för 25. En krona fick jag alltid av morsan och farsan” förklarade Kenta.
Det fanns även nåt annat intressant i Näsby Allé, ”Kakhörnan” dit man kunde gå och njuta av kaklukten förutom att köpa kakor förstås.   

På tåget fanns det en konduktör som tog betalt, men ibland om man bara skulle åka ett par stationer så hann inte konduktören ta betalt. Då åkte vi gratis!


När mamma och jag, när jag kanske bara var ca sju år så var inte ändhållplatsen Östra station utan tåget vaggade vidare in i stan ända ner till Engelbrektsplan. Jag skriver vaggade för det var så det kändes för mig; stort tungt tåg över gatorna i Stockholm. Hade man tur fick man en varmkorv av mamma som man kunde köpa av en ”varmkorvgubbe” med en låda på magen. Inte ens en krona gick den lös på. Det var förstås på hemvägen då det började suga i magen.

 

Text Kent Livendahl

Foto Kent Brus

 

 

Av Kent Livendahl - Torsdag 4 april 19:23


Man börjar med katastrofen, dvs mordet, vem, vilka var?

Var: Jämtland. Vem: kommunalråden både sittande och oppositionsrådet! Alltså två stycken samtidigt i kommunhuset, kommunstyrelsen.
Namn Lars Minni (S) och  Rubert Svala (c)

En bomb briserar i sammanträdesrummet när alla utom Minni och Svala tillfälligtvis lämnat rummet. 
Ambulans, räddningskår och polis är snabbt på plats. De möts av ett oerhört nedsölat sammanträdesrum med kroppsdelar och blodstänk utefter väggarna och i taket.

Chockade människor som måste tas om hand, Posomgruppen  anländer med Andersson spetsen så småningom. Sen…??
Kenta

 

Av Kent Livendahl - Torsdag 4 april 12:44

Det kom en riktigt obehaglig och skrämmande nyhet från Stockholm. Ett hundratal svartklädda och maskerade män spred flygblad och attackerade människor med osvenskt utseende i närheten av Centralstationen. Enligt flygbladen ville man speciellt eliminera ensamkommande flyktingbarn. Poliser som var i tjänst och bemöttes med våld, identifierade gruppen som ”firmor”, alltså fotbollsklubbarnas supporterklubbar. Redan år 2004 skrev Stephan Mendel-Enk en reportagebok om fenomenet och försökte komma Firman Boys, AIK:s mest våldsbenägna supportrar inpå livet. Mendel-Enk är en man som ifrågasätter och försöker förstå mansrollen och han beskrev det äckel han kände när de artiga, välklädda männen från olika samhällsklasser berättade sina hårresande historier.

Samtidigt blev han inte kvitt tanken att firmans mansideal var identiska med det i samhället rådande:

 

Stå pall. Behärska dig. Var lojal mot gruppen. Offra dig för något större och viktigare än du själv. Den interna hierarkin. Den stenhårda uppdelningen offentligt/privat. Föraktet för svaghet.


Stephan kände igen principerna från de mansdominerade tidningsredaktionerna, där man samtidigt fördömde Firmans våldsdåd. Hans slutsats blev att den dominerande manligheten är en av samhället stöttad våldsideologi, en evig tävlan där kvinnor bara är statister.  Småpojkars beteende ursäktas och för vuxna mäns våld finns alltid förklaringar. En f d polis, Michael Lundh, har i sin bok ”Sveriges Likas Lag” beskrivit sin livsväg via Polishögskolan och tjänsten i den beryktade A-turen vid Norrmalmspolisen i Stockholm. Där anpassade han sig snabbt till en fördomsfull människosyn och att ”spöa buset” var ett nöje. Kvinnliga poliser kallades attrapper. När han började ifrågasätta blev han svårt mobbad och tvingades till avsked. Ingen chef stöttade honom.

I firmorna har tydligen tiden stått stilla och idrotten tycks inte förmå göra sig av med dessa vänner. Polisen vågar jag inte yttra mig om. De har stora inre problem med olämpliga chefer och skandaler som de försöker mörka. På allra sista tiden har det hänt något överraskande i underhållnings- och kändisvärlden. Konstnären Lars Lerin, homosexuell med nära till sina kvinnliga sidor, har blivit megastor och älskad av alla. En sådan macho som Persbrandt kallade honom ett ”väsen” och lade av hela sin rustning i hans närhet. Leif GW Persson lovade att slå ihjäl den som på något sätt gjorde Lars illa. Lars Lerin går som följetong i TV och alla älskar honom. Vad är det som hänt? Har vi fått ett nytt bättre manlighetsideal? Jag tror det var Göran Greider som fnös åt Lars sökande efter vänner bland kändisar och tyckte han borde gå ut och prata med vanligt folk, till exempel i arbetarklassen. Alla de osynliga har äntligen börjat höras lite nu när Kommunals pampfasoner avslöjats och det gillade Greider. Mera sådant! ropade han. Vänta, det kanske kommer. Bara Lars Lerin får tid att måla också.

 

Britt Jakobsson

 

 

Av Kent Livendahl - Onsdag 3 april 20:31

I förra texten, TV och fotbolls- VM 1958, fick ni läsa om min kompis Kenta. Han kände igen det mesta jag skrev och kommenterade så här:  

”Kenta, jag kommer ihåg det mesta, fortsätt Kenta. Ps kommer ihåg när du gick i simskola vid Kråkudden. Jag behövde aldrig för jag hade en syrra som lärde mig simma (eller försökte dränka mig) Ha det bra Kent och fortsätt skriv :)”

”PS Grannen mitt emot dig var den som hade TV redan på tidigt 50-tal. Det var en stor familj med många barn. Nils Lindberg, min blivande svågers mor var gift med familjefadern i den stora familjen och min syrra var barnflicka (barnvakt) åt barnen."

 

Kenta var min lekkamrat ända upp i vuxen ålder. Vi var alltså två Kentor som bodde grannar och var ganska jämngamla. Kenta kallades stor-Kent då han var ett år äldre än mig som då kallades lill-Kent. Kenta var dock mindre fysiskt så  vi borde ha kast- bytt smeknamn. (Vi får se vad min kompis säger om detta påstående?) 


När jag och min hustru flyttade norrut, först då skildes våra vägar. Men nu när vi båda har nått 70-årsåldern har vi hittat varandra på Facebook! Än så länge är det den kontakten som gäller. Men minnen från vår barndom finns kvar och dessa skriver jag om och Kenta läser och kollar upp om jag minns rätt. 


Vad gjorde vi på somrarna? Vi badade hela sommarloven i Rösjön. Vi var båda två som fiskar i vattnet men stor-Kent  var lite modigare. Till Rösjön cyklade vi och hade med oss lite fika och nån slant att köpa glass för. Runt denna källsjö fanns det flera badplatser med bryggor och hopp-torn. Sjön låg strategiskt så att vi kallade badplatserna efter deras läge: Danderyds-sidan, Täby-sidan och längst bort på andra sidan sjön låg Sollentuna-sidan. Dit var det längst att cykla, ofta mycket folk, men fin kiosk där man kunde köpa allt möjligt. Ett speciellt minne därifrån. 1959 var en het så kallad getingsommar! Oj vad vi fick springa och rädda livet med att hoppa i plurret! Detsamma gällde bromsarna som jagade oss ner i vattnet. När de bet uppstod blodvite!  Kioskägaren satte ut saftflaskor till getingarna som dränkte sig i saften på jakt efter det eftertraktade sockret!   


Vi var nog oftast på Täbysidan; vi dissade så småningom Danderyds-sidan som vad jag minns blev dåligt underhållen och mer eller mindre förföll. Men de andra två badplatserna var det ordning på.


Vad gjorde vi på vintern? Vi åkte skridskor på fotbollsplanerna som låg i närheten av våra hem. Täby kommun spolade en av fotbollsplanerna när  vädret var lämpligt. Kom det snö på isen fick vi som ville åka där skotta själva.  Det finns ännu mer att berätta om vad stor-Kent och lill-Kent gjorde under uppväxtåren. Men det får bli i nästa nummer!

 

Text Kent Livendahl

Kommentarer Stor-Kent  

Presentation

Fråga mig

0 besvarade frågor

Kalender

Ti On To Fr
1
2 3 4 5 6
7
8
9
10 11
12
13
14
15
16
17
18
19
20
21
22
23
24
25
26
27
28
29
30
<<< April 2019
>>>

Sök i bloggen

Senaste inläggen

Senaste kommentarerna

Kategorier

Arkiv

RSS

Besöksstatistik

Följ bloggen

Följ varsting med Blogkeen
Följ varsting med Bloglovin'

Kent Livendahl

 


Skaffa en gratis bloggwww.bloggplatsen.se