I förra texten, TV och fotbolls- VM 1958, fick ni läsa om min kompis Kenta. Han kände igen det mesta jag skrev och kommenterade så här:  

”Kenta, jag kommer ihåg det mesta, fortsätt Kenta. Ps kommer ihåg när du gick i simskola vid Kråkudden. Jag behövde aldrig för jag hade en syrra som lärde mig simma (eller försökte dränka mig) Ha det bra Kent och fortsätt skriv :)”

”PS Grannen mitt emot dig var den som hade TV redan på tidigt 50-tal. Det var en stor familj med många barn. Nils Lindberg, min blivande svågers mor var gift med familjefadern i den stora familjen och min syrra var barnflicka (barnvakt) åt barnen."

Kenta var min lekkamrat ända upp i vuxen ålder. Vi var alltså två Kentor som bodde grannar och var ganska jämngamla. Kenta kallades stor-Kent då han var ett år äldre än mig som då kallades lill-Kent. Kenta var dock mindre fysiskt så  vi borde ha kast- bytt smeknamn. (Vi får se vad min kompis säger om detta påstående?) 

När jag och min hustru flyttade norrut, först då skildes våra vägar. Men nu när vi båda har nått 70-årsåldern har vi hittat varandra på Facebook! Än så länge är det den kontakten som gäller. Men minnen från vår barndom finns kvar och dessa skriver jag om och Kenta läser och kollar upp om jag minns rätt. 

Vad gjorde vi på somrarna? Vi badade hela sommarloven i Rösjön. Vi var båda två som fiskar i vattnet men stor-Kent  var lite modigare. Till Rösjön cyklade vi och hade med oss lite fika och nån slant att köpa glass för. Runt denna källsjö fanns det flera badplatser med bryggor och hopp-torn. Sjön låg strategiskt så att vi kallade badplatserna efter deras läge: Danderyds-sidan, Täby-sidan och längst bort på andra sidan sjön låg Sollentuna-sidan. Dit var det längst att cykla, ofta mycket folk, men fin kiosk där man kunde köpa allt möjligt. Ett speciellt minne därifrån. 1959 var en het så kallad getingsommar! Oj vad vi fick springa och rädda livet med att hoppa i plurret! Detsamma gällde bromsarna som jagade oss ner i vattnet. När de bet uppstod blodvite!  Kioskägaren satte ut saftflaskor till getingarna som dränkte sig i saften på jakt efter det eftertraktade sockret!   

Vi var nog oftast på Täbysidan; vi dissade så småningom Danderyds-sidan som vad jag minns blev dåligt underhållen och mer eller mindre förföll. Men de andra två badplatserna var det ordning på.

Vad gjorde vi på vintern? Vi åkte skridskor på fotbollsplanerna som låg i närheten av våra hem. Täby kommun spolade en av fotbollsplanerna när  vädret var lämpligt. Kom det snö på isen fick vi som ville åka där skotta själva.  Det finns ännu mer att berätta om vad stor-Kent och lill-Kent gjorde under uppväxtåren. Men det får bli i nästa nummer!

Text Kent Livendahl

Kommentarer Stor-Kent  

Den är 2 meter och 70 centimeter lång! Väggklockan alltså! Ni kan se den på bilden! Farsan träffade på en fixare tillika nasare som erbjöd honom att köpa en klocka. På något sätt hade denne kommit över några propellrar som använts på flygplan avsedda att användas under första världskriget. Propellrar av trä!

Han satte urverk i mitten och gick ut på marknaden för tjäna sig en hacka! När han stötte på farsan var erbjudandet 100 spänn för en fin väggklocka.

”Har inte råd” sa farsan. Detta var på 1940-talet då 100 kronor var mycket pengar.

Men du kan få den på avbetalning, envisades försäljaren.

Nix, sa farsan

Ja men du kan betala en tia då och då när du har råd, sa försäljaren.

Så pågick konversationen en bra stund utan att komma till avslut. Farsan var chaufför i Stockholm och nu hade han firmabilen, en ombyggd Austin med ett rejält flak. ”Om jag ska passa på och slå till nu för då kan jag ta hem den direkt på flaket” tänkte farsan.

Ok då, kör i vind! Lägg den på flaket, sa farsan.

Man skakade tass och första avbetalningen blev direkt fem kronor!!

Det gick smidigt att frakta hem den 2,70 långa väggklockan. Men det gick betydligt kärvare att förklara för morsan varför han hade köpt en klocka av detta format för 100 spänn!

Eru inte riktigt klok? Undrade morsan. 100 spänn!!

Men det var bra villkor, försökte farsan, och den är lite udda. Kanske ett objekt som stiger i värde?

När grälet och efterdyningar på grund av farsans tilltag att slösa med deras gemensamma medel  kom klockan på plats och nu 75 år sedan hänger den i vår gillestuga som renoverats av Elisabet!

Tycker att den pryder sin plats, eller?

Kent Livendahl    

När man var barn kunde man sitta och titta på vad som helst; bara det var rörliga bilder. Förresten, bilderna behövde inte ens vara rörliga! Testbilden dög gott för mig när tvn var ny i mitt barndomshem i Täby. Pappa skaffade TV 1958, som så många andra, till fotbolls-VM som då arrangerades i Sverige.

Det absolut första programmet jag såg på familjens egen TV var ”Djungel-Jim” som startade kl 18.00 Inför detta skådespel bänkade man sig en halvtimme innan programmet startade; man måste ju kolla in testbilden och finjustera allt för att kunna njuta av den svartvita filmen! Tidningsserien Djungel-Jim startade redan 1934 och lades ner 1954. Antar att man sedan, lagom till TVns intrång, grävt fram äventyren och spelat in en film; vilket gjorde att jag och andra barn fick titta på äventyrsserien ”Djungel-Jim”.

Jag hade förstås tjuvkikat några år tidigare, ca 1955 hos en granne som var anställd på TV och redan hade en hemma. Programmen jag kom ihåg då var Andy Pandy och någon för barn tråkig TV-teater som sändes på långfredagen, typ om Jesu korsfästelse.

Fotbolls-VM blev en framgång för Sverige; Det blev t.o.m finalspel mot Brasilien som dock blev allt för svåra att tas med. Jag minns dock semifinalen mot Västtyskland när Kurre Hamrin ensam gjorde mål och lurade motståndarna. Jag vill minnas att det tog lång tid för Västtyskarna att komma över semifinalförlusten mot Sverige. Svårast att hämta sig ifrån var nog Kurt Hamrins mål!! Att fyra av de tyska spelarna skulle bli så lurade blev jobbigt!!

Minns också att jag och en av mina barndomskamrater, som också hette Kent, upptäckte -  vi visste inte -  men trodde att en av våra fotbollsidoler från -58, Kurt Hamrin, hade en villa i Näsbypark i närheten av Kråkudden. Kenta och jag cyklade förbi Kråkudden då och då i hopp om att få syn på Hamrin! Kurre spelade i svensk och italiensk ligafotboll mellan 1952 och 1971. För två år sedan gjorde han ett uttalande som väckte uppmärksamhet – han kritiserade Zlatan sålunda: ”landslaget mår bättre utan Zlatan – han spelar bara för sig själv”.

Sveriges lag 1958 (ur minnet) Kalle Svensson, Sven Axbom, Orvar Bergmark Julle Gustavsson, Nisse Liedholm, Nacka Skoglund, Gunnar Gren, Gunnar Nordahl, Kurre Hamrin, Agne Simonsson, Sigge Parling.

Brasilien vann finalen med 5-2 inför en publik på nästan 50 000 åskådare på Råsunda fotbollsstadion.
Detta VM var också Pelés genombrott som spelare! Pelé var då bara 17 år och startade därmed sin proffskarriär (började redan 1956) som räckte ända till 1977.

Andra spelare  i Brasilianska landslaget 1958 var (räknar upp ur minnet) de flesta hade så kallade artistnamn, Didi, Vava, Garrincha, Zagallo mfl .

Kanske det blir en fortsättning på denna text?

Text Kent Livendahl