Del två om Kentorna

Vad gjorde vi på vintern? Vi åkte skridskor på fotbollsplanerna som låg i närheten av våra hem. Täby kommun spolade en av fotbollsplanerna när  vädret var lämpligt. Kom det snö på isen fick vi som ville åka där skotta själva.  Det finns ännu mer att berätta om vad stor-Kent och lill-Kent gjorde under uppväxtåren.

Nu vill jag berätta om Romerna som bodde i sina husvagnar i närheten av fotbollsplanerna; På en gräsplätt under djursholmståget som var en smalspårig järnväg på 50-talet när vi var högst 10 år gamla. Jag, Lill-Kent, erkänner att min mamma skrämde upp mig lite med sina fördomar om Romerna. Hon påstod att de var tjuvaktiga och att barnen slogs och stal i butikerna. Vi blev bara nyfikna och smög på dem.

Romer är en av Sveriges officiella minoriteter. Antalet Romer beräknas till 50- 100 000 i Sverige  Spännande att några vuxna kvinnor ville spå vår framtid genom att titta i våra händer. Fördomar, fördomar…det enda som dessa människor önskade var att bo i en egen lägenhet, ha ett vanligt jobb och slippa spå och tigga!

Djursholmståget finns än idag, nu kallad för Roslagsbanan. Den invigdes 1890 och gick igenom Djursholm för att så småningom komma till ändstationen Näsbypark. Man kunde också komma till Rimbo med anslutningsjärnväg från Djursholms-Ösby. För ett antal år sedan ville man bygga ut tunnelbanan till Mörby och samtidigt lägga ner Roslagsbanan. Protesterna hördes ända hit upp till Jämtland; därför finns den kvar ännu.

Den utgår nu från Stockholms Östra station och delar sig på tre linjer mot Kårsta, Österskär och Näsbypark. Sammanlagd längd är 65 kilometer, 38 stationer och ca 46 700 påstigande resenärer per dygn. Mätningar gjorda 2015.

Kenta och jag åkte med Roslagsbanan ofta innan vi blev mopedmyndiga, dvs 15 år. Då var vår station Näsby Allé. Därifrån hade vi nära hem; en rask promenad på tio minuter så var vi hemma! Bilden på ”vår allé” är tagen av Kent Brus, min lekkamrat alltså. I den allén fanns det även andra faciliteter; en biograf med matinéföreställningar på söndagarna.
Kenta kom ihåg priset: ”75 öre så kunde man köpa en tablettask för 25. En krona fick jag alltid av morsan och farsan” förklarade Kenta.
Det fanns även nåt annat intressant i Näsby Allé, ”Kakhörnan” dit man kunde gå och njuta av kaklukten förutom att köpa kakor förstås.   

På tåget fanns det en konduktör som tog betalt, men ibland om man bara skulle åka ett par stationer så hann inte konduktören ta betalt. Då åkte vi gratis!

När mamma och jag, när jag kanske bara var ca sju år så var inte ändhållplatsen Östra station utan tåget vaggade vidare in i stan ända ner till Engelbrektsplan. Jag skriver vaggade för det var så det kändes för mig; stort tungt tåg över gatorna i Stockholm. Hade man tur fick man en varmkorv av mamma som man kunde köpa av en ”varmkorvgubbe” med en låda på magen. Inte ens en krona gick den lös på. Det var förstås på hemvägen då det började suga i magen.

Text Kent Livendahl

Foto Kent Brus