… fick jag år 2013. Då fick jag gott om tid att skriva om eländet, ömsom från Umeå lasarett och ömsom från Östersunds sjukhus. Det blev som terapi för mig. Nu kommer jag att fortsätta att skriva terapeutiskt.

För ett par veckor sedan blev jag rejält sjuk och fick åka ambulans till lasarettet. Rejält sjuk efter ett besök på röntgenavdelningen för att kolla upp den förträngning jag har i urinledaren från vänster njure. Där fick jag med mig E.kolibakterier in i kroppen som orsakade blodförgiftning.
Jag är extra känslig då jag har urinpåse på magen eftersom ordinarie urinblåsa med omnejd är bortopererad. När jag får feber, mer 38, är det bara att åka in på akuten för att få antibiotika. Detta har hänt flera gånger efter de stora operationerna 2013.

Nu var det dags igen. Men nu med mer än 40 graders feber! Ambulans in på akuten! På urologen blev jag väl omhändertagen och svarade bra på antibiotikan som sattes in intravenöst. Nåväl, nu var det dags för återbesök hos den duktiga chefsläkaren Andreas på urologen.

Återbesöket.
Träff med chefsläkaren för att han har sagt, ”nu vill vi knyta ihop säcken” och besluta vad vi ska göra med den förträngning i urinledaren från vänster njure. Han, läkaren Andreas,  berättade om hur det var när jag kom in med ambulansen första dagen.
-Du hade så dåliga värden så jag tänkte vidta extraordinära åtgärder, du var väldigt sjuk av blodförgiftningen, men jag frågade ändå först dig "hur mår du", och fick till svar ”jag mår bra”. Jag trodde på dig och lät bara antibiotikan jobba och redan nästa dag hade din värden förbättrats avsevärt, du svarade mycket bra på antibiotikan. Men innan dess ska jag erkänna att på kvällen låg jag vaken och funderade om jag gjorde rätt. Tack och lov var det rätt och på fredag samma vecka kunde jag låta dig åka hem men med en kur antibiotika i tablettform.   

Så allt gick bra med mig och Elisabet på återbesöket. Min hustru var med för hon ville försäkra sig om att inget skulle vidtas med mig som kunde göra mig såå sjuk igen medan hon var bortrest; så inget fick göras med mig förrän hon kom hem den 27 november. Dessutom har vår underbara vän Birgitta Andersson lovat hålla koll på mig när hustrun är bortrest.

Elisabet berättade när vi lämnade rummet på urologen att hon hade fått dåliga vibrationer där; det var ett sånt rum hon och jag satt och fick besked av en okänslig läkare att min cancer var mycket elakartad och jag hade fem år kvar att leva (statistiskt), sån nu har jag överlevt statistiken. Får se hur länge det varar, för alla ska vi lämna detta underbara liv, förr eller senare.

Text & foto Kent Livendahl

Vår underbara vän Birgitta Andersson