Hustrun och jag gjorde en riktig heldagsutflykt tisdag den 13 augusti. Jag trodde att det skulle bli EN artikel av våra samlade intryck. Upptäckte att det borde vara förståndigt att dela upp det på TRE delar. Här kommer den första. 

Anna Haraldsson, gift Mellgren, är en skicklig sömmerska/hantverkare sedan trettio år. Vi träffade nyligen Anna på Jamtlis vårmarknad. Då provade Elisabet en kappa/jacka som Anna tillverkat. Elisabet passade mycket bra i den och blev förtjust. Därför tyckte jag att kappan/jackan skulle bli en lämplig 70-års present. Nu var det dags att åka till Mälgåsen och ta mått och välja färg.

Om sig själv berättar Anna så här på sin hemsida:
Jag heter Anna Mellgren och designar och tillverkar alla dessa kläder som ni kan se på min hemsida  www.ateljeklea.com Naturmaterial som renskinn, vadmal, andra ylletyger samt lin är mina favoriter för att de känns så äkta att jobba med. Jag vill att kläderna ska vara av hög kvalité och hålla länge. Slit och släng är inget för mig.
Eftersom jag bor nära naturen på en stor gård med häst, hund och katt och tycker om att åka skidor både på längden och utför, som fritidssyssla, så blir mina kläder inspirerad av det, så jag tänker mycket på plaggets funktioner.

Min familj består av Sandra 17 år, Erik 14 år, Simon 13 år och maken Per-Olof, de är mina "försökskaniner" alla nya produkter testas först på dem.

Om ni inte vill åka till Mälgåsen för att hälsa på mig så kan ni träffa mig i hantverksbutiken Gaupa Hantverk Z- gr 1 i Östersund, där jobbar jag ibland.
Anna Mellgren

Om Anna berättar jag så här:
Anna kommer från byn Faxand i Kvitsle. Gick klädlinjen redan i gymnasiet. Utbildning skaffade hon sig i Malung. Hon fick sin utbildning, men lokalen där skolan var förlagd var undermålig enligt Anna. Tillsammans med den kunniga pälssömmerskan  med förnamnet Elna (glömt efternamnet) startade hon en ateljé i Kvitsle. Lokalen som tidigare var livsmedelsaffär hyrdes och verksamheten tog sin början. Livsmedelsaffären då den var i drift låg mittemot Kvitsle hembygdsgård.

Så småningom gick tyvärr Elna bort. Anna byggde då en ateljé på hemgården i Faxand. Under denna tid jobbade jag som lantbrevbärare, men Anna kom inte undan mig då bägge ateljéerna låg på mitt vidlyftiga distrikt! Först då hon flyttade till Mälgåsen slapp hon mig. Det var då hon träffade hon Per-Olof Mellgren.

Där öppnade Anna sin tredje ateljé, på Per-Olofs hemgård. Livet gick vidare och Anna utvecklades hela tiden som hantverkare och företagare. Tillsammans fick Anna och Per-Olof tre barn.   

Som hon själv har berättad designar hon och tillverkar alla sina kläder som man kan se på hennes hemsida www.ateljéklea.com . Dessutom tar hon ett stort ansvar för sin nya hembygd med mycket ideell verksamhet.

Text & Foto Kent Livendahl

”Orter och ställen”, scenisk läsning i Hallen

Estradpoesi har man ju hört talas om och även förtrollats av genrens celebritet, Bruno K. Öijer, men vad är scenisk läsning? Det fick jag och ett tiotal andra uppleva på Hallens bibliotek i Allhuset tisdagen den 17 april 2018.

Föreställningen var steg två i litteraturprojektet ”Orter och ställen”, skrivartävlingen som blev en antologi under redaktörerna Catarina Lundström och Theres K. Agdler. Innehållet i novellerna togs till en högre nivå i gestaltad läsning av skådespelarna Inga Onn och Gunnar Eklund från Estrad Norr. Man kan inte kalla det teater, eftersom Inga Onn och Gunnar Eklund i princip satt stilla på var sin stol men gester, minspel och tonfall skapade en speciell intimitet och koncentration som märktes på publiken.

Båthus med liten markplättav Karin Härjegård handlar om ett kort och laddat möte på fädernegården mellan far och dotter, som valt ett liv i storstaden. Han har planerat att skriva över den stora skogsfastigheten och därmed ansvaret till dottern som inte har den minsta lust eller tanke på att ta det. I omnämnandet av ett par föremål anas ett våldsamt och tragiskt slut.

Tilde i Sanningens minut av Mi Edvinsson har inte funnit sig tillrätta hundra mil från sin födelsestad Lund. Det var fem år sedan hon var där för att begrava sin mamma och nu klagar hon: ”Nu blommar tulpanerna i Skåne!” I Jämtland är det kallt och snön ligger kvar. Den dramatiska höjdpunkten är ett tågmöte med en jobbig kvinna som öser på med fördomar mot sörlänningar som inte vet hur en riktig vinter ska vara. Den norrlandsnationalism som faktiskt existerar dyker upp här. En verkligt hemlös man hjälper Tilde att komma en bit på väg i vad som krävs för att känna sig hemma.

Bränd boll är en dialog mellan den som farit, återkommit, och den som stannat kvar. Susanne Kvarnlöfs tema är hur vi formas av miljö och omständigheter. ”Alla behöver andra för att växa.” Vad har nysvenskarnas ankomst betytt?

Anders Franks text med det märkvärdiga namnet Kryckkyrkan i Börön framförs som en monolog av Gunnar Eklund. En gammal man är på väg för att få bot för sin onda fot genom vattnet i en helig källa. Han är klädd som en pilgrim och tror att allt har en mening. Bilen är parkerad på långt avstånd och mobilen är oviktig. Gubbens inre och yttre kamp är den mellan ande och materia. Spännande.

En författare är närvarande, Bengt Månström, som skrivit novellen Hej Pappa! I det tänkta och retroaktiva samtalet på Brunflovägen blandas de vardagliga detaljerna, kaffet, kakan och klockan från Domus med minnen från resor och utflykter. Allt de där händelserna var väl egentligen livet? Ett filosofiskt samtal med en död far.

Text Britt Jakobsson  Foto Kent Livendahl

Skådespelaren Inga Onn

Skådespelaren Gunnar Eklund

Man kan ha bara text eller både text och bild i sin blogg. Mest vanligt i min blogg! Men nu ska jag prova att lägga ut mest bilder. Fina bilder från Jämtland, närmare bestämt sånt man kan se när man är i Hallenbygden! Håll till godo!

Text Kent Livendahl
Foto Lennart Dannelind, Bäckebo Låsböle

Storsjön med fåglar

Hässjor i Bäckebo

Älg tittar fram i skogskanten

Vy över Storsjön med Åreskutan i bakgrunden

Drommen i Oviksfjällen

Det var en kväll nu i juli. Varm fast det nyss kommit en regnskur. I Sjöstugan belägen i en hundra meter lång utförsbacke pågick årsmötet i ett hemligt sällskap i knytisform. Jag som seniormedlem låg på soffan med min kattunge på magen och en alltför tung bok balanserande på karmen alltmedan jag samlade kraft för att ta mig ner till festen. Med en hjälpande arm gick det fint och jag fick plats på kortsidan av bordet närmast dörren. 

Nya i sällskapet var en liten gosse och hans pappa, tredje generationen tar plats nu. När jag förstod att den unga pappan jobbade med bistånd berättade jag att min vän, en kvinna på 75 år, som ung varit volontär med Svalorna i Indien. Varför gjorde jag det? Ville jag påskina att han som Sida-byråkrat borde känna sig sämre än idealisterna i Svalorna?  Sällskapet har alltid ett tema, ibland något så prosaiskt som fotvård men ikväll var det hjärtat. En efter en reste sig och anknöt till temat. En som studerat arabiska tog fasta på själva ordet hjärta och utvecklade det. En annan visade stället där pacemakern stoppats in. Någon bar fram en kärleksförklaring och de från Västkusten kommande sjöng med Sonja Hedenbratt ”Låt hjärtat va me”. Något skulle väl även jag bidra med innan jag tidigt bröt upp. Mina barn som märkt min uppgivenhet och förtvivlan över mössens framfart under vintern hade kommit med en liten kisse som visade goda jaktinstinkter. Flugor än så länge. Där hade deras hjärtan talat och mitt var nu fullt av tacksamhet.

Jag avslutade med att be sällskapet tänka ut någon ny president till republiken och gärna även en ny landshövding. Evert Ljusberg lät undslippa sig förra året att han såg presidentämbetet som stärkande för hans varumärke som artist. Det gillade inte jag men var ensam i sällskapet med den åsikten. 

På Facebook förekommer konstiga klickmöjligheter och jag hade på frågan ”Vilken poet är du?” fått svaret Bob Hansson. Alltså lystrade jag när jag på morgonen hörde honom i ”Allvarligt talat” säga att det inte alls är sant att snällhet är en underskattad egenskap. Det är en myt, sa Bob. Det är inte cynikerna som får makt utan de som kan samarbeta. Det undrar jag och tänkte att i så fall måste Trump vara ett undantag. Sista frågan handlade om vad som är normalt. Helt enkelt det som de flesta gör och tänker, summerade Bob. Då är man på den säkra sidan. Att flytta gränserna i det normala måste väl vara bra? Inte säkert. Att normalisera sverigedemokraternas åsikter, som skett nu, är inte det.

Text & Foto Britt Jakobsson

”Här kommer lite bilder du får välja på. Nu har det gått över 1000 öringar i fisktrappan. De tror det blir rekord av fisk som går upp i trappan. Det är ovanlig lite vatten i Dammån i  år. Något hjortronår är det inte. Jag fick jobba på bra för att få till några kilo.”

Hälsningar från fotografen Lennart Dannelind

Mailet ovan kom från Lennart. Lite text med fina bilder. Oerhört roligt att få använda Lennarts fina bilder. Den här gången så blev det en artikel runt hans bilder; 1. Drommen där han förmodligen letade hjortron, bilder från en av Hallenbygdens förnämsta turistattraktioner, 2. laxtrappan. Roger Staf väger, mäter öringarna som fastnat där. Släpper sedan förbi fiskarna så att dom kommer vidare för att till sist komma till den lekplats där de själva är födda!

Här är ett reportage om fisktrappan från 2015, signerat Björn Dahlfors
Foto Anna Persson 
”Längre, tyngre men färre firrar, så kan sommaren vid Dammåns fisktrappa sammanfattas. Fisktrappan i Dammån är nu stängd för säsongen och mätningarna har sammanställts. Totalt vandrade det 901 Dammåöringar genom trappan, det är drygt 300 färre än ifjol.

– Det är naturliga variationer och man kan inte räkna med att det ska bli fler och fler fiskar för varje år som går. Antalet som passerar beror på många olika faktorer så som vattenstånd, temperatur och annat. Glädjande är att både medellängden och medelvikten har ökat vilket betyder att det finns fler stora fiskar, säger Roger Staf som är en av de som är engagerade i tömning, vägning och inrapportering vid Dammåns Fisktrappa.

– En annan positiv nyhet är att det finns gott om smolt, eller yngel, ovanför trappan. Fiskerienheten på Länsstyrelsen i Härnösand har genom elfiske kunnat konstatera att det både i år och ifjol fanns mycket smolt vilket betyder att återväxten ser bra ut, fortsätter Staf.

Mätningarna vid Dammåns fisketrappa har pågått sedan 1950 då fiskevårdsföreningen tog över fisktrappan som funnits där sedan kraftstationen invigdes 1912. I fjol slogs alla tiders rekord sett till hur många fiskar som passerar. Under mätperioden passerade det 1 205 fiskar.

– Alla fiskar som passerar och räknas är Dammåöringar, de vandrar tillbaka till de vattnen där de själva föddes för att nu reproducera sig, berättar Roger Staf.

Mätserien vid landets enda manuellt tömda fisktrappa är unik och det skådespel som dagligen utspelar sig vid tömningen är något som lockar många turister. Antal besökare 2015: 2 538 personer (rekord 3 658 från 2007).

– Antalet besökare ligger på runt 2 500 personer varje år, det är både svenska och utländska turister, unga som gamla. De kommer för beskåda när fiskarna vägs, mäts och könsbestäms. Vi berättar också om fiskens vandring från Storsjön och upp genom Dammån, säger Roger och fortsätter.

– Vissa eftermiddagar hade vi uppemot 70 besökare samtidigt och då var det trångt.

Han berättar också att många av de utländska turisterna är väldigt fascinerade över att det är vild fisk som visas upp.”

”Fakta | Fisktrappan 2015 Fiskar som passade: 901 stycken (rekord 1 205 från 2014).Medelvikt 1,61 kilo, Medellängd 55,05 centimeter Största fisk: 6 kilo, vägdes in den 5 juli.”

Summering av dagens blogg; underbart att jag har vänner som vill hjälpa mig att hålla igång min blogg. Fotograf Lennart Dannelind som skickar fina bilder, Emelie Berg och Anna Persson tidigare arbetskamrater,  som gillar och delar det jag skriver, Roger Staf som ställde upp på en intervju och berättade lite om fisktrappan i Dammån. Och tack alla ni som läser min blogg!  

Roger berättade att fisktrappan är fortsatt en populär turistattraktion och det är många som samlas vid tömningarna i trappan (två gånger om dagen).

Den största öringen som har gått genom trappan i år 2019 vägde 6,2 kilo! Antalet är på väg mot rekordsiffror; hittills, den 11/8, har 1126 stycken gått igenom trappan, enligt chefen för tömningen Roger Staf.

Foto Anna Persson

Text Kent Livendahl & Björn Dahlfors
Foto Lennart Dannelind & Anna Persson

Foto Anna Persson

Foto Lennart Dannelind

Foto Lennart Dannelind

Foto Lennart Dannelind

Elisabet och jag har ägnat sommaren åt att gå på konserter och besöka sommarcaféer. Den senaste var vi till igår, torsdag den 8/8. Det var den högt belägna Frösövallen, ganska nära Frösö kyrka. Datumet passade bra då det var vår förlovningsdag. Vi förlovade oss under en fjällvandring den 8/8 klockan 8, 1971!! Tiden går.  

Innan vi på sen eftermiddag besökte Frösövallen uträttade vi ganska mycket på ”stan”. Jag köpte mig en trehjuling för vuxna då min balans är för dålig på en vanlig tvåhjulig. (min tvåhjuliga är nu till salu om någon vill köpa en nästan ny 7-växlad cykel för ett bra pris). Vi träffade sonen Olov med dottern Lovisa. Vi var alla hungriga och gick på restaurang åt oss mätta och umgicks på vårt vanliga trevliga sätt; mycket skratt! Ett besök på bibblan blev det också innan vi skildes åt.

Men då var Elisabet och jag otroligt kaffesugna och vi styrde kosan mot Frösövallen. Att fika i fint väder och med den utsikten är inte ”helt fel”! Wienerbröd och jordgubbsbakelse och ett sagolikt gott kaffe!

Den fantastiska utsikten från Frösön gjorde att hustrun ville förstå vilka öar man kunde se från ”fel” håll! Normalt så ser man, ja till och med färdas på Norderön och Andersön när man som vi åker färja från Hallen. Efter lite undersökningar kunde man se och förstå  vilka som var Andersön, Norderön och Utöarna från vårt fina fikabord . 

Personalen var två fina och trevliga flickor Linnea Krusenberg och Annie Engberg. Linnea var anställd av EFS och Annie var anställd som sommarjobbare av kommunen.

EFS driver Frösövallen som är ett sommarcafé och vandrarhem. EFS betyder Evangeliska Fosterlands-Stiftelsen och är en lågkyrklig och nyevangelisk väckelserörelse inom Svenska kyrkan som betonar vikten av lekmannaengagemang i kyrkan och som har rötter i 1800-talets folkväckelse. Enligt Wikipedia.

Caféet stänger för säsongen 18/8 i år.

Text & Foto Kent Livendahl

Linnea Krusenberg och Annie Engberg såg till att alla kunder trivdes!

Inomhus!

Utomhus med sagolik utsikt!

Min fina hustru!

FRÖSÖVALLEN

… ja det blev ju tom regn! Personalen konstaterade, efter en koll i dagboken, att det var enda gången i år då det inte var sol!

Personalen, denna finaldag, bestod av Lena Nilsson, Rut Folkesson och Elisabet Livendahl. Kikade in i bakstugan, såg då att bakstran var desamma som jag har skrivit om förut; även denna dag bakade Maud, Marie, Lisa med sin dotter Hedvig. Hon är inte så gammal men en fantastisk duktig hjälpreda!

Man kan förstå att efter finaldagarna tisdag, och idag onsdag med många besök har det rullat in bra med ”kulor” till Hembygdsgården, Ifvarsgården. Elisabet blev bra nog schluck båda dagarna. Strongt jobbat,  då man haft café två dagar i veckan under fem veckor. Man måste komma ihåg att allt arbete är ideellt så nettot blir bra. Alla pengar in kommer förstås hela bygden tillgodo.

Idag var en härlig dag, mycket folk på cafét vilket borgar för trevligheter, tycker undertecknad, vars humör lyfter ibland till oanade höjder ibland. En sån dag var det nu då våra bästisars dotter Emma Peters med maken Thomas Magnusson hälsade på! Familjen Peters är våra bästisar sedan vår tid i Täby. Vill skvallra om att Emma och Thomas kommer att figurera i min blogg så småningom. Intressanta personer även för allmänheten, då Emma är professionell skådespelare sedan nästan 20 år och Thomas är radiojournalist på P4 Uppland.

Fotograf Lennart Dannelind var in och talade om att han hade mailat nya fräscha bilder som jag var fri att använda om jag ville, tack och kram Lennart. Förre riksdagsmannen E.A Egervärn med sällskap, hustru Eva med barn och barnbarn gjorde caféet den äran.  Det blev en spännande dag trots att det var mulet och regnigt.

Till sist men absolut inte minst:
Yvonne Mellberg med dottern Åsa sköter den populära Loppisen och drar också hon in bra med ”kulor” till hembygdsföreningen.

Text & Foto Kent Livendahl 

Lena Nilsson, Rut Folkesson och Elisabet Livendahl hade en svettig dag när det var final!

Hedvig fortfarande hjålpreda åt bakstran!

Maud, Marie och Lisa bakar för allt vad tygen håller!

Först: vad är religion? Om man frågar farbror Google så får man detta svar:

/Religion är kollektiv tro som grundar sig på trosföreställningar, till exempel om gudar, andar, transcendenta själar (teism) eller andra övernaturliga fenomen. Gudarna ses ofta som skapare och som höjda över det jordiska. Religion kan även röra sig om motsvarande föreställningar om en högsta andlig verklighet eller yttersta sanning, med eller utan gudar. Andetro, förfäderstro och övertygelsen om en magisk verklighet är också uttryck för religion. Religioner förutsätter ofta existensen av en själ som lever vidare efter kroppens död.
Symbolik, myter, riter och traditioner hör till religionens kännemärken. Ytterligare en kort definition är att ”religion” är varje specifik tro när det gäller det övernaturliga, något som vanligen omfattar ritualer, en etisk kod, en livsfilosofi och en världsbild."[1] Religioner kan ses som olika svar på frågor om livets mening och mål och om moraliska krav och plikter mot medmänniskorna.[2] Som synonymer till ordet religion förekommer bland annat gudstro, tro, trosuppfattning, människans förhållande till högre makt, gudsdyrkan, gudsförhållande, gudalära, troslära, lära, samt kyrka, trossamfund, trosbekännelse, konfession, kult, system av riter. Alternativ till religiositet är ateism eller agnosticism./Wikipedia

Jag tror på en högre makt; hur ska man annars förklara allt under i naturen. Jag tror på Gud. För mig är det skönt att ha en gudstro, en trygghet. Ute i naturen kan man bli överhopad av anledningar att bli religiös.

Ofta behövs det bara att någon lyssnar. Ibland räcker det med att lyssna på någons problem för att allt ska kännas bättre. Då kan en samtalsterapeut, präst eller en vanlig klok medmänniska hjälpa till. Det tycker i alla fall Maria Bergius, präst som bloggar. Läs gärna hennes TANKAR INFÖR HELGEN som är hämtad från Svenska kyrkans bloggportal. I texten skriver Maria att man behöver ett ”förklaringsberg”. Ställer också frågan till läsaren; var finns ditt  ”förklaringsberg” /Kenta

I nio fall av tio behövs någon som lyssnar

  Häromdagen läste jag en klok sak i flödet på den stora sociala mediejätten. Ja, det händer ju, rätt ofta, att en råkar på klokskaper där, mitt bland fånigheter och fake news och semesterbilder. I alla fall var det en förälder som skrev att hennes tonårsbarn ofta kom och klagade över diverse saker till henne, och nu hade hon börjat fråga: ”Vill du att jag gör någonting åt det, ger dig råd eller bara lyssnar?

I nio av tio fall behövde ungdomarna bara någon som lyssnade. Frågan hade hjälpt både förälder och tonåringar att kunna formulera vad som behövdes, och kunna hjälpa på rätt sätt. Det kan tyckas vara självklart att ställa en sådan fråga, eller att förstå att lyssnandet är viktigast, men jag har funnit att jag, i liknande situationer, och trots den vetskapen, ofta ändå hamnar i rådgivning. För det känns skönt att liksom göra något. Jag sparade tonårsmammans inlägg, och tänker skriva ner det för att påminna mig själv. I nio av tio fall behövs någon som lyssnar.

När jag läser om Petrus på förklaringsberget, kommer den där frågan tillbaka. Jag känner så väl igen mig i Petrus reaktion. Han vill så gärna göra något. Att vilja vara en del, att få vara till hjälp, att få vara behövd är ett starkt behov hos oss, och när vi inte riktigt förstår vår del i det som händer blir vi lätt klumpiga och rusar på. Som det står i texten: ”Han visste inte vad han skulle säga, de var alldeles skräckslagna.” När en inte vet vad en ska säga, av rädsla eller förvirring eller osäkerhet, då blir det lätt så att en vill göra något istället. Bygga hyddor, till exempel. Och då får Gud själv påminna Petrus om att stanna upp och lyssna.

Jag har skrattat åt Petrus så många gånger. På det där sättet en skrattar åt det som kommer lite för nära, det som egentligen handlar om en själv.

Men samtidigt kanske Petrus ändå är något på spåren. Kanske är det så att omsorg och själavård kommer i fysisk form lika mycket som i ord. Att lyssna behöver inte utesluta att göra, och ganska ofta är båda bättre än att prata. Och troligtvis är det så att vi alla är så olika funtade att vi är bra på olika saker, och behöver olika saker. Men få av oss förstår instinktivt vad en annan behöver. Till och med Jesus frågade ofta, och människor fick formulera sin längtan och sitt behov innan han gjorde något. Jesus lyssnade oftast först, och handlade sedan.

För mig blir det en viktig livsläxa: att lyssna först. Fråga vad den andra behöver. Och att lära mig att formulera vad jag behöver. På det sättet kan jag hjälpa, och hjälpa andra att hjälpa mig. För om det finns någonting vi alla behöver, trots våra olikheter, så är det andra människor, och ett sammanhang där hoppet kan få leva och växa. Jag vill kalla det ett förklaringsberg, helt enkelt. En plats där jag och du får vara i Guds närhet, där vi kan förstå eller ana vår plats i universum, där vi får lyssna och bidra. För mig finns det förklaringsberget i min församling, och ute i naturen tillsammans med de jag älskar. Var finns ditt?

Maria Bergius, präst

Text & Kent Livendahl
Foto Lennart Dannelind

Höstfärger vid Lillsjön! Foto Lennart Dannelind

Höstfärger vid myren. Foto Lennart Dannelind.

Utsikt från Bynom över Storsjön. Foto Lennart Dannelind