Funderade när jag satt ute med en sax och snoppade krusbär; kan man skriva om krusbär till bloggen, räcker det som ämne? Ja då! När jag hade snoppat några dagar, så kom denna artikel till! När bären är snoppade kan de tex användas till sylt och kräm. I rättvisans namn är det Elisabet som plockat bären, iförd full riddarutrustning och med vapen i form av en bärplockare till hands, och sedan tillverkat både sylt och kräm. Jag har bara hjälpt till att snoppa skörden.

Krusbär är namnet både på en buske och dess bär som är ätliga och goda. Busken Krusbär odlas för bärens skull. Bären kallas även för Stickelbär. Krusbär tillhör familjen Vinbärssläktet

Som jag redan berättat kan man göra både sylt och kräm av bären. Vi hade bara en buske, som blev delad i två 1985 när vi hade översvämning. Han som körde grävmaskin för att hjälpa till med att hindra katastrofen gick rätt igenom busken med sin maskin varpå busken blev tvådelad! Nu 2019 har de återigen blivit en, de har vuxit ihop!

I år var Krusbärsbusken överfull med bär. Även vinbärsbuskarna var överfulla med bär. Ett bra år för trädgårdsbär således!

En dikt om krusbär
”Krusbär finns i många färger: gröna, gula, röda – en del med glatta skal, andra med håriga.
Vem är väl den på jordens vida rymd, som njutit
smaken av krusbär och av stora söta stickelbär
och som härvid ej ropar ut:
jag har aldrig smakat maken!
Mot det en skeppslast dumma apelsiner intet är.
Själv pomeranser
jag föga anser.
Vad bjuder oss uppriktigt Afrika?
Vad visa kan Amerika?
Vad Asien, vad allt Europa?
Jag trotsar öppet alltihopa.
Men Skandinavien – det är alladar!
Blott Sverige svenska krusbär har. ”

Carl Jonas Love Almqvist, född 1793 i Stockholm, död 1866 i Bremen, diktade detta.

Lyssnade på Bo Strömstedt i SVTs öppna arkiv där han bla berättade om Carl Jonas Love Almqvist.
Spännande att få veta att Almqvist mer eller mindre tvingades på flykt till Amerika. Han var anklagad för att ha förskingrat, orsakat av en  ockrare, eller procentare som de också kallades. Dessutom flydde han undan rättvisan som jagade honom anklagad för att ha försökt mörda nyss nämnda ockrare. I hela 14 år var han ensam i Amerika och längtade hem och skrev under de åren både prosa och poesi. Till slut flydde han till Bremen och dog av ålderssvaghet och fick en fattigmans begravning. Tack vare sin dotter blev mycket av hans poesi och prosa räddat. Hon fick reda på att han var sjuk och hade kommit Bremen, skyndade dit, men hann inte fram utan pappa Love dog innan hon kom fram. Där tvingade hon, mer eller mindre, begravningsentreprenören att gräva upp sin pappa så att hon kunde rädda hans skrifter som han hade med sig i graven.

Text & Foto Kent Livendahl

Foto Elisabet Livendahl

Busken

Plockat

Oerhört god krusbärskräm

Färdig god sylt

…brukar ätas i augusti, då premiären är i mitten av månaden.

Surströmming är strömming som konserverats genom jäsning. Den tvättade fisken saltas, läggs i öppna kar och får jäsa då strömmingen genom autolys, det vill säga genom egna enzymer, och tillsammans med bakterier bildar starkt luktande syror som propansyra, smörsyra och ättiksyra ur enkla sockerarter i fisken. Det bildas också svavelväte. Strömmingen läggs sedan på konservburkar för att efterjäsa. Surströmming är en svensk, framförallt norrländsk specialitet som i industriell skala främst produceras utmed Höga kusten. Källa Wikipedia

Nyligen bjöd vi in två av våra vänner, närmare bestämt Elisabets kusin Stig Hedström och hans fru Ulla Näppä i akt och mening att äta jäst sill, dvs surströmming. Till denna måltid drack vi genomgående öl, både starkt och alkoholfritt. Som efterrätt blev det en bärpaj. Kaffe vaniljsås och/eller glass till. Vi har  haft sådana fester tidigare., med ibland fler gäster, men denna gång blev det bara vi fyra.

På bordet stod det mandelpotatis, lök, tomater, gräddfil, tunnbröd-både mjukt och hårt-och naturligtvis strömming.

Vem fick hedersuppdraget att öppna burken? Jo värdinnan Elisabet. Vi andra gjorde oss beredda att njuta av de första ångorna från burken. Vi hade garderat oss med två burkar men vi lyckades bara klämma en burk Mannerströms, som bara innehåller fisk med rom! På lut hade vi en Oskars.

Surströmming är inte alls något nytt, detta info hämtat från nätet och Ruben Madsen
 "Syrad fisk är en uråldrig anrättning, hvars tillredning naturen sjelf alltid ombesörjt ända från verldens skapelse. Våra föräldrar vädrade densamma redan utanför paradisets portar, och den var tidigt känd såväl vid alla kjökkenmöddingar och pålhyddor, som hos greker och romare, ty alla visste hvad syrad fisk betydde; men smaken derför var ännu icke så utvecklad som nu - man kände icke då haut goût."/Dr.CH E.M Hagdahl i slutet av 1800-talet.

I ett offentligt dokument från Jämtland (då Norskt) daterat 1348 berättas att Olafuer Graflaks bytt bort en fiskerätt. Namnen antyder, enligt den tidens sed, att han handlade med gravad lax, som på den tiden var syrad lax genom nedgrävning. Från Babyulonium finns stentavlor daterade 2800 fK med recept på syrning (jäsning) av olika produkter.

Underbart och vi samtalade om ditt och datt under kvällen. Både Stig och Ulla är fullt verksamma i sina respektive yrken. Ulla är sjuksköterska, ja hon utbildar också såna. Stig är ekonom och anställd på Jämtkraft. Vi hade som vanligt ett trevligt samtalsutbyte med dessa ”människor i farten”.

Festen pågick några timmar; först var vädret oss nådigt och vi kunde sitta ute och njuta. Solen sken på oss tom! så småningom sjönk temperaturen och efterrätt och kaffe intog vi inomhus.

När gästerna var beredda att åka hem, fick de syn på min nya trehjuliga cykel och ville absolut pröva , och Stig tyckte om att cykla på den. Ulla satte sig på ”bönpallen” då hon är van att åka motorcykel med sin man.

Hej då! Vi ses snart!

Text & Foto Kent Livendahl

Stig och Ulla ser ut att njuta i solskenet

Värdinna satte på sig en skön kofta för säkerhets skull 

Kaffe och efterrätt inomhus

På Kentas nya cykel kan man ha riktigt skoj

Här bloggar jag en repris från 4 JULI 2016. Det var på den tiden som 321ans webbtidning hölls uppdaterad.

I årsavgiften till Föreningen Bevara Ångaren Östersund ingår en gratistur ut på Storsjön, s.k medlemstur. Medlemsturen föregicks detta år, den 3 juli, av en gudstjänst på Arvesunds Hamncafé.

Vädergudarna stöttade evenemanget, om det nu finns särskilda sådana, eller om det var vår vanliga Herre som ombesörjde det. Undertecknad missade själva gudstjänsten men var i god tid på plats för att få åka en tur med den vackra ångbåten.

Bland de många passagerarna fanns också Gunilla Nilsson Edler. Gunilla berättar att hon arbetar som guide åt Turistbyrån i Östersund, har gjort det en lång tid och har på så vis skaffat sig ett stort nätverk och kunskapsbank vad gäller turism. Turistbyrån anordnar varje sommar historiska vandringar i Östersund. Det är då Gunilla, och andra anlitade guider kommer in. Under de 30 år som vandringarna har funnits så har även Gunilla jobbat med dessa.

Hon tillhör också föreningen ”Jamtlis Gynnare” vars uppdrag är att stödja Jamtlis verksamhet, att medverka för att levandegöra gångna tiders kultur och historia, samt att föra kunskap i hantverk och slöjd vidare till nya generationer. Allt är ideell verksamhet.

Gunilla var med på båtturen helt privat men spelade lite teater för oss ändå. I sin medhavda korg fanns bla en ÖP daterad 1895 och iförd sina fina tidstypiska kläder läste hon nyheter ur den. Såsom:
-Tänk att nu kommer kaffet att prishöjas med 2 öre, och här står också att kyrkorådet har tillstyrkt att lärarinnor får fortsätta vara yrkesverksamma fast de är gifta…

Med sin skådespelartalang fångade Gunilla ett flertal passagerares uppmärksamhet.

Turen gick till Hallen och tillbaka i ett strålande väder och på nedre däck kunde man köpa sig kaffe med mera.

Text & Foto Kent Livendahl

Gunilla Nilsson Edler

Här läser Gunilla ur en ÖP daterad 1895 för en intresserad passagerare 

Nu är det bärtider och Elisabet har plockat fram olika bärrecept. Just nu vek hon ut en sida ur Land med hur man gör god vinbärssylt – Sidan är från 1980 väl använd men fortfarande läsbar.
Däremot har vi köpt en ny spis som kräver att alla kastruller är magnetiska. En kastrull måste kastas och en ny inhandlas. När detta revs ur tidningen Land var alltså sonen Olov ca en månad gammal och minstingen inte ens född. De andra barnen Livendahl föddes, Sara 1974 och Emma 1976. Så…kan ni själva räkna ut deras ålder, detta nådens år 1980!

Finns väl en hel del att berätta om bär. Tex att hustrun och många andra inte har hittat blåbär, det blev lite hallon i stället på vägen mot Gräftåvallen.

-Jag orkar inte springa till fjälls och till baksidan av Drommen, sa Elisabet. Där skulle det finnas enligt Gun-Britt Albertsson och Tage Edfalk. Vi får plocka in det som finns i trädgården tills lingona är mogna. Vi har röda och svarta vinbär och krusbär och har redan ätit upp våra jordgubbar.

Det gäller att samla i ladorna för att klara den långa vintern! Lycka till!

Text & Foto Kent Livendahl

Plocka!

Ta fram och läs (gammalt) recept

Sylt på g!

I somras, vecka 30, fick vi besök av skådespelaren Emma Peters, hennes man Thomas Magnusson och deras två barn Maj och Matilda. Familjen besökte sevärdheter i Hallenbygden. De två barnen verkade trivas på Ifvarsgården. Där finns det mycket för barn att leka med.

Wikipedia berättar om Emma
Emma Peters studerade vid Teaterhögskolan i Stockholm 2000-2004. Hon har arbetat på Backa teater, Östgötateatern, Uppsala stadsteater och turnerat med Dramaten och Riksteatern och medverkat i flera TV-serier som Vita lögner, Krama mig, Grotesco och Gustafsson 3 tr.

Emmas make Thomas Magnusson är radiojournalist och Agendachef på P4 Uppland.
Thomas är en Jämtlänning som efter en tio år lång omväg som skådespelare hamnade som journalist på radion.

Thomas egna ord: På P4 Uppland får jag utlopp för många av de sidor som inte är särskilt smickrande hemma i vardagsrummet – envisheten, ifrågasättandet, oförmågan att ge upp.
Bor i Stockholm, drömmer om min fiskestuga uppe i Jämtlandsfjällen och längtar tillbaks till tiden då fredagsmys innebar grillchips framför Nöjesmassakern.

Intervju med Emma Peters
jag har inte varit så torr i munnen sen jag sökte scenskolan som under inspelningen av ”Så ska det låta” tillsammans med Tommy Körberg!

Kan man påstå att ditt genombrott för allmänheten blev i tv-serien Vita lögner?

Nja, kanske inte genombrott publikt, även om det var många som tittade, men för mig var det ändå en dörröppnare och en otroligt rolig erfarenhet, 300 avsnitt blev det faktiskt, men så spelade vi in två avsnitt per dag också. 50 min färdigt material om dagen, jämfört med tre minuter för en vanlig dramaproduktion... kanske föredrar jag det senare ändå...

> Varför köpte ni en andelslägenhet i Ol-Jons/Hallen?
Min man som är från Östersund har släkt i trakterna kring Oviken och vi älskar både Storsjöbygden och fjällen, oavsett årstid. Ingen sommar utan en Jämtlandsvecka. Hallen är en perfekt utgångspunkt, Bydalen åt ena hållet och Storsjön åt andra. Jag anmäler mig som ambassadör! Ol-Jons ligger helt rätt för oss, fina, rejäla stugor med härlig furupanelstämning, man går i barndom. Och så har jag ju faktiskt varit i Hallen som barn också: Minns vintervägen med skräckblandad förtjusning.
Min pappa Mats var faktiskt stockholmskorrespondent för Hallenposten under några år, icke att förglömma!

> Hur länge har du varit i branschen?
Ja, drygt 20 år(!!!). Gjorde min första teveroll i en Bullen-serie 1995-96.

> Berätta gärna om hur det gick till när du blev tillfrågad att vara med i "Så ska det låta" med Tommy Körberg.
Ibland får man förfrågningar som man inte genast kastar sig över, det var en sån, jag har inte varit så torr i munnen sen jag sökte scenskolan som under den inspelningen. Tommy är ju musiker! Det är inte jag, jag är bra på att sjunga men jag kommer ju inte ihåg några texter. Alltså, jag kan bara refränger, och det knappt! Puh, det var en svettig inspelning...

> Hur kom du med  i "Grotesco".?
Jag blev god vän med en av de där Lidingökillarna under min scenskoletid, Jonas Kahnlund, som gick på producentutbildningen.. Så vi började leka på fritiden och hade skoj ihop och sen gled jag liksom in i sammanhanget. Det utlystes en humortävling av SVT och då skapades Grotesco, som sen vann tävlingen och fick göra en egen serie.

Text & Foto Kent Livendahl

Thomas och Emma trivs i Hallenbygden och har en andelslägenhet i Ol-jons i Hallen.

En kort men dock blogg!

Team Birre består av Birgitta Andersson (på bibblan i Hallen), Emelie Berg (anställd av Hbis), Elisabet Livendahl (jobbade tidigare på bibblan) numer pensionär, Anna Persson (tidigare anställd på Hbis, jobbar nu på Hemtjänsten i Hallen, i övrigt freelancer och jobbar med allt möjligt) och Kent Livendahl (tidigare ansälld på Hbis och grundare av HallenPosten numera pensionär).

Emelie tyckte att vi skulle träffas och som hon sa, ”sommarfika” och ha trevligt. Till slut bestämdes att vi skulle ta en tur till Frösövallen. De stängde dock cafét den 18 augusti. Bråda tider för att hinna dit och fika men vi kom iväg sista dagen som fiket var öppet! Tyvärr kunde inte Emelie följa med av olika orsaker. Vi blev ledsna men for ändå med förhoppning om att fika med Emelie en annan gång.

Anna kom ner till Livendahls på Bjurgatan 1 och där skuttade tre av oss in i Skoda Yetin. Birre hämtade vi i Höla. I god tid var vi vid Håkanstafärjan!  Ju längre dagen gick desto bättre blev vädret och det var mysigt att vara en sväng på sjön.

Efter färden på Storsjön, två färjor, var vi snart framme vid Frösövallen. Beställde fika, det var många som var där, dels då det var sista chansen denna sommar och dels då vädret hade artat säg till modell strålande!

Det blev gott fika, trevligt med många skratt. Tex tyckte personalen att det var kul att Anna hade koll på siffrorna när de kom ut och letade efter var gästerna hade satt sig. Det var många gäster och en stor areal att sprida ut sig på. Jäktigt för de ideellt arbetande. En i personalen sa till Anna: "Kan inte du vara kvar här tills vi stänger kl 7?!"

Till sist efter ett par timmars trevligt umgänge, lyfte vi på rumporna för att ta oss hemåt. Först svängde vi in på ICA Frösön så att Birre fick handla till middan. Hon och LG skulle äta uppe på Buan. 

Vi hann med 5-färjan hem. Nöjda och glada! Nästa gång vill vi dock ha med oss Emelie på fikat.

Text Kent Livendahl

Foto Kent och Elisabet

Team Birre minus Emelie och Elisabet.

Oj här kom Emelie Berg...

... och Elisabet!

Personalen hade en kämpig dag!

Detta är del två av den härliga dagsturen Elisabet och undertecknad gjorde nyligen. Det hände så mycket så att det var svårt att göra alla händelser rättvisa med en enda artikel. Efter att ha träffat Anna Klea for vi direkt till glassbaren i Bräcke. Där väntade god glass som lunch

Här visar Elisabet sin lunch 

En macka och sedan en trekulors efterrätt var mitt lunchval

För säkerhets skull tog jag en god macka först och sedan en trekulors glass till efterrätt! Mycket gott!

De kan verkligen göra god glass men lokalen var inte rolig, precis innanför dörren hade någon lämnat städmaterial och en hel del annat ”skrot” som absolut inte förhöjde stämningen hos oss gäster! Om detta var en tillfällighet vet jag inte men det var inte trevligt. En toa, samma för gäster och personal.

Toadörren

Dessutom var inte toan städad nyligen, kan man säga! Ja lokalen och dess innehåll var dåligt skött! Inga fler besök på Glassbaren i Bräcke.  Nu har jag gnällt färdigt!

Mätta men lite besvikna lämnade vi Bräcke. Nu slog nostalgin till! Att sitta bredvid sin hustru och samtala om tider från förr lockar gärna fram nostalgiska tankar! Först föreslog hustrun att vi skulle kolla på huset i Fjällsta där Elisabets mormor, morfar och sedermera moster bodde. Nu är det Elisabets kusiner Stig och Helen Hedström,syskon, som sköter om det fina stället.

Väl omskött stuga i Fjällsta

Vi fortsatte hemåt, mot Östersund. Nu kom det ytterligare ett förslag från Elisabet.
”Kan vi åka ner till sommarstugeområdet i Grytan, som det var under min uppväxt? Jag var ofta där på somrarna då min pappa hade sommarstuga där, nere vid Brunfloviken. Har försökt förut men lyckades inte komma ända ner till sjön.”

Brunfloviken, en del av Storsjön

Klart vi provade och nu gick det jättebra! Där träffade vi på två bröder, Mats och lillebror Rune som Elisabet lekte med när de alla var små. De stod ute på Runes gård, som om de visste att Elisabet skulle komma?!

Rune och Mats, två bröder som Elisabet lekte med som liten på sommarloven

Hon kände genast igen dem och kramkalas uppstod. Så småningom blev vi inbjudna på fika till Rune och frun Eva. Fantastiskt att de tre vännerna kände igen varandra efter så många år. Vid närmare eftertanke blev det drygt 50 år sedan!  

Efter denna trevliga eftermiddag fortsatte vi till Östersund och åt middag med sonen Olov. Då dyker Annelie Engström upp och blir själaglad över att få se oss.

Anneli Engström flankerad av Elisabet och Olov

Hon kastar sig av cykeln och nu uppstår ett nytt kramkalas! Annelie är en före detta arbetskamrat till oss alla tre! Kul att hon också dök upp denna nostalgiska dag. Det blev ett lyckat avslut på dagen och artikeln!

Text & Foto Kent Livendahl

Foto Elisabet Livendahl   

Det var på den tiden då den gröna vågen vällde fram. Jag var själv en del av den och sammanlevde med en man från Stockholm som tillverkade musikinstrument av djurhorn, företrädesvis av bock. Eftersom han inte körde bil fick jag följa med på olika äventyr i jakt på den åtrådda råvaran. 

Vi skulle nu till en avlägsen gård i Jämtland, jag säger av diskretion inte namnet men den låg vid vägs ände uppe på en höjd med vacker och vidsträckt utsikt.

   Det är den platsen jag tänker på i de nätter då jag inte kan sova. Jag undrar hur det ser ut nu. Är det samma nakna glödlampa som hänger i taket? Är fönstren lika smutsiga och finns skräp- och komposthögen fortfarande kvar precis intill dörren? Finns hålen i golvet kvar? Att den redan då gamla hunden som gjorde sina behov nära ingången, är död, är det ingen tvekan om.

Barnet som var i femårsåldern hade sin madrass direkt på golvet i kammaren. Inga lakan, bara en grå filt, den torftigaste sovplats jag sett. Mamman som sakta, sakta började skära grönsakeroch tillverka en soppa, var höggravid Både hon och maken var akademiker och diskuterade konst och litteratur på hög nivå. De kom från Mellansverige, jag säger inte mer.

Det var nog den längsta dagen i mitt liv jag tillbringade där. Det fanns en deal att min man skulle få två fina bockhorn, om han under dagen tillverkade och lämnade kvar ett blåsinstrument av ett tredje horn. Sådant tar tid. Hornet var visserligen kokat och klart men återstod att borra fingerhål, stämma dem och putsa, gnida på hornet tills det var sammetslent. Det jag nu berättat var inte det värsta. I den lilla förfallna lagården försiggick en vanvård jag inte sett maken till. Kor stod djupt ner i sin egen skit och en kalv stod i en kätte, så liten att den inte kunde vända sig. När jag tänker på det börjar jag skaka invärtes och undrar om jag kunde ha reagerat på annat sätt än jag gjorde. I min vånda medan timmar och minuter släpade sig fram, gick jag ut och letade rätt på en kratta och började använda den lite vilset för att få bort det värsta runt förstutrappan. Jag pratade väl lite med gossen också kan jag tro.

Det jag gjorde var säkert något oartigt som signalerade kritik mot värdfolket. På gårdsplanen fanns också en skrotbil och uttjänta vitvaror, inte så ovanliga attribut i byar men det var absolut intedet värsta. Det var hur djuren hade det.

När vi kom hem tog jag kontakt med en kvinna, blivande veterinär som jobbade i just den trakten och öste ur mig allt jag kände. Vad hon svarade har jag inte kunnat glömma. Vi hade verkligen olika bilder av situationen. ”Ja, hos NN är det snöre på snöre.”

Inte ett ord om att anmäla paret för vanvård av djur. Det borde jag själv ha gjort och inte tagit hänsyn till affärer med bockhorn.

Text Britt Jakobsson