Man börjar med katastrofen, dvs mordet, vem, vilka var?

Var: Jämtland. Vem: kommunalråden både sittande och oppositionsrådet! Alltså två stycken samtidigt i kommunhuset, kommunstyrelsen.
Namn Lars Minni (S) och  Rubert Svala (c)

En bomb briserar i sammanträdesrummet när alla utom Minni och Svala tillfälligtvis lämnat rummet. 
Ambulans, räddningskår och polis är snabbt på plats. De möts av ett oerhört nedsölat sammanträdesrum med kroppsdelar och blodstänk utefter väggarna och i taket.

Chockade människor som måste tas om hand, Posomgruppen  anländer med Andersson spetsen så småningom. Sen…??
Kenta

Det kom en riktigt obehaglig och skrämmande nyhet från Stockholm. Ett hundratal svartklädda och maskerade män spred flygblad och attackerade människor med osvenskt utseende i närheten av Centralstationen. Enligt flygbladen ville man speciellt eliminera ensamkommande flyktingbarn. Poliser som var i tjänst och bemöttes med våld, identifierade gruppen som ”firmor”, alltså fotbollsklubbarnas supporterklubbar. Redan år 2004 skrev Stephan Mendel-Enk en reportagebok om fenomenet och försökte komma Firman Boys, AIK:s mest våldsbenägna supportrar inpå livet. Mendel-Enk är en man som ifrågasätter och försöker förstå mansrollen och han beskrev det äckel han kände när de artiga, välklädda männen från olika samhällsklasser berättade sina hårresande historier.

Samtidigt blev han inte kvitt tanken att firmans mansideal var identiska med det i samhället rådande:

Stå pall. Behärska dig. Var lojal mot gruppen. Offra dig för något större och viktigare än du själv. Den interna hierarkin. Den stenhårda uppdelningen offentligt/privat. Föraktet för svaghet.

Stephan kände igen principerna från de mansdominerade tidningsredaktionerna, där man samtidigt fördömde Firmans våldsdåd. Hans slutsats blev att den dominerande manligheten är en av samhället stöttad våldsideologi, en evig tävlan där kvinnor bara är statister.  Småpojkars beteende ursäktas och för vuxna mäns våld finns alltid förklaringar. En f d polis, Michael Lundh, har i sin bok ”Sveriges Likas Lag” beskrivit sin livsväg via Polishögskolan och tjänsten i den beryktade A-turen vid Norrmalmspolisen i Stockholm. Där anpassade han sig snabbt till en fördomsfull människosyn och att ”spöa buset” var ett nöje. Kvinnliga poliser kallades attrapper. När han började ifrågasätta blev han svårt mobbad och tvingades till avsked. Ingen chef stöttade honom.

I firmorna har tydligen tiden stått stilla och idrotten tycks inte förmå göra sig av med dessa vänner. Polisen vågar jag inte yttra mig om. De har stora inre problem med olämpliga chefer och skandaler som de försöker mörka. På allra sista tiden har det hänt något överraskande i underhållnings- och kändisvärlden. Konstnären Lars Lerin, homosexuell med nära till sina kvinnliga sidor, har blivit megastor och älskad av alla. En sådan macho som Persbrandt kallade honom ett ”väsen” och lade av hela sin rustning i hans närhet. Leif GW Persson lovade att slå ihjäl den som på något sätt gjorde Lars illa. Lars Lerin går som följetong i TV och alla älskar honom. Vad är det som hänt? Har vi fått ett nytt bättre manlighetsideal? Jag tror det var Göran Greider som fnös åt Lars sökande efter vänner bland kändisar och tyckte han borde gå ut och prata med vanligt folk, till exempel i arbetarklassen. Alla de osynliga har äntligen börjat höras lite nu när Kommunals pampfasoner avslöjats och det gillade Greider. Mera sådant! ropade han. Vänta, det kanske kommer. Bara Lars Lerin får tid att måla också.

Britt Jakobsson