-Fiol är nog bra att kunna spela, sa pappa när jag var nio. Underförstått, du ska lära dig det. I Täby fanns det redan då (på stenåldern) en kommunal musikskola. Blev anmäld dit och fick göra ett gehörsprov, ett enkelt sådant på piano.

Fiolläraren, Gösta Sandström, trodde att det skulle fungera  och jag fick hyra en fiol och blev schemalagd en gång i veckan. Vad jag minns behövde föräldrarna inte hyra fiol särskilt länge. Snart nog blev de erbjudna att köpa en.

-Det är en bra fiol, tillverkad i Mittenwald ett välkänt fiolbyggardistrikt, sa Gösta Sandström.
Pappan till en av mina elever säljer den för trehundra kronor. Eleven har tyvärr skadat sig i handen vilket gör det omöjligt att lära sig spela fiol.

Vid närmar efterforskning visade det sig att orten i Bayern, nära Österrike, hade fiolbyggartraditioner ända från 16-1700 talet. Fiolen som blev min och jag spelar på fortfarande byggdes 1959 i nyss nämnda fiolbyggardistrikt. Det blev alltså affär.

Tragglade på en gång i veckan med Gösta som lärare. Han var snäll och duktig pedagog. Mycket duktigare pedagog än jag elev. Lurade honom lite. Särskilt i början. Jag skulle förstås lära mig noter, vilket jag inte tyckte om. Men särskilt i början lyckades jag lura honom. Han spelade före som det stod på notpapperet. Jag lyssnade noga och spelade likadant. Mitt gehör var bra och han trodde jag spelade efter noterna. Så småningom blev det för svårt för mig och då blev jag förstås avslöjad.

Men Gösta var som sagt var snäll och lite före sin tid. Han förstod att samspel var roligare än att stå och traggla ensam. Alltså satte han ihop små grupper av sina elever och lyfte på så sätt intresset.

Det var lite jobbigt att försöka dölja sitt fiolspelande för kompisarna som hellre hyllade en fotbollsspelande kompis. Minns med fasa hur jag på moppen svepte förbi fotbollsträningen på väg till fiollektionen och hoppades att kompisarna inte skulle se min fiol som jag lindat in i en halsduk! Mitt intresse för fotboll tog så småningom över och i högstadiet slutade jag ta lektioner.

Kommer då att tänka på Björn Ståbi, som inte slutade ta lektioner. Den duktiga fiolisten berättade att när han var i tonåren vågade han inte gå själv till fiollektionerna och skylta med sin fiollåda utan morsan fick gå före med lådan till fiollektionerna. Björn gick efter på behörigt avstånd. Till saken hör att Björn ville verkligen ta fiollektioner men vågade inte visa kompisarna detta. Han älskade redan då att spela och spelar fortfarande, nu 77 år ung. Ytterligare en anekdot finns kopplat till denna legendariska spelman. Zornmärket är ett förtjänstmärke som delas ut årligen av Zornmärkesnämnden i Svenska Folkdansringen till skickliga spelmän. Märket finns i brons, silver och i guld. För att kalla sig riksspelman skall man ha tilldelats Zornmärket i silver eller guld. För att erövra märket skall man spela upp för en jury Det berättas att när han ”spelade upp” för Zornmärket i silver så hände följande: Det sägs att Björn gärna blundade när han spelade, djupt försjunken i musiken. Spelade alltså blundande inför juryn och imponerade som följaktligen applåderade när han spelat klart, varpå Ståbi reste sig upp och bugade för att tacka men märkte inte att han stod vänd mot väggen och dyngade i huvudet med en smäll.     

Nu hamnade fiolen på hyllan och togs bara fram vid speciella tillfällen när någon moster ville höra mig spela något. Vid sidan av fiolen fanns dock gitarren. Farmor lärde mig som barn ett par ackord när hon sjöng sina visor/skillingtryck. När jag nådde gymnasieåldern spelade jag och några av mina klasskamrater ganska ofta Bellman. Då kom gitarren till pass som kompinstrument. Beatles dök upp och pockade på uppmärksamhet. Så musikaliskt blev det en salig blandning av Bellman, Beatles, Jimi Hendrix, Bob Dylan med flera under dessa år. Men då låg fiolen stadigt på hyllan.

Efter gymnasietiden kom värnplikten och då fick gitarren göra tjänst igen. Bra att ha under dessa väntans tider som det kunde bli under värnplikten. Underhöll, vare sig mina kompisar på 3:kompaniet I 5 Östersund, ville eller inte. Men det var uppskattat ändå när jag spelade lite i korridoren, tror jag. Under de tio månader jag gjorde värnplikten träffade jag min själs älskade. En flicka från Östersund. Häftig förälskelse som håller än idag. Före MUCK drev kärleken oss att åka som skottspolingar fram och tillbaka mellan Östersund och Täby. Militär Utryckning i Civila Kläder (MUCK) blev det efter tio månader för mig. Jag åkte hem till jobb som väntade i Täby. Efter det fortsatte det förälskade paret 60 mils åkandet fram och tillbaka.
Så småningom fick Östersundsflickan jobb på Eastmaninstitutet på Dalagatan i Stockholm och kunde flytta in hos pojken som då bodde på en vindsvåning på Henrik Palmes Allé i Djursholm. Sen flyttade vi till en annan vindsvåning i Ensta. I den lägenheten var det ett vildare djurliv med myror i skafferiet, övervintrande spyflugor i garderoben och råttor i väggarna. Under den tiden cyklade Elisabet (Östersundsflickan) eller tog Djursholmståget   till sitt jobb i Stockholm. Hon var tandsköterska och sökte jobb på folktandvården i Täby och fick en lägenhet på Marknadsvägen (tjänstebostad) och jag jobbade på Posten i Täby storcentrum. Så småningom jobbade jag extra med att köra ut tidningar så vi lyckades spara ihop till en egen lägenhet på Åkerbyvägen. Vi gifte oss och första barnet föddes på Danderyds BB, Sara.

. På grund av hennes allergi bestämdes att flytten skulle gå till Jämtland med sin rena, torra och kalla luft som skulle lindra Saras klåda. På den tiden fanns det något som hette Posten. Undertecknad hade utbildat sig till postkassör, nu ett utdött yrke. /Posten är numera en paketfirma och hopslaget med Posten i Danmark/.
Postdirektionen i Stockholm ville inte låta mig flytta från staden då de hade bekostat min utbildning och det redan var ont om postkassörer. Men dotterns väl och ve gick förstås före Postdirektionens önskemål. Familjen Elisabet, Kent med dottern Sara, två och ett halvt, flyttade till Hallen. Där hade Elisabet fått jobb som tandsköterska med tjänstebostad! Själv räknade jag med att bli hemmapappa.

Så småningom kunde jag nog få jobb på Posten i Jämtland, tänkte jag. ”Så småningom” kom efter en vecka, då Posten saknade en kassör i Mörsil. Dagmamma ordnades snabbt! Jag blev kvar på Posten sammanlagt 28 år! Tillsammans fixade Elisabet och jag ytterligare tre barn, Emma, Olov och Lina. De blev alltså infödda hallbor och jämtlänningar!

Nu har berättelsen hamnat långt ifrån fiolen! Men snart nog kom en av grannarna och frågade om jag ville gå med i en studiecirkel, folkmusik på fiol. Mest för att fylla upp cirkeln till önskvärt antal deltagare tog jag ner fiolen från hyllan och gick med. Upptäckte att det var roligt och fick träffa två blivande giganter i folkmusikvärlden, ledaren och ersättaren, Håkan Roos och Kristina Eketorp.

Håkan hade en ambition att skapa ett spelmanslag som det lät bra om. Jag blev tillfrågad om jag ville vara med. Roos ville sätta musiken i främsta rummet och ställde stora krav på fiolisternas förmåga till samspel. Öva, öva, öva! Resultatet blev några konserter och ett försök till turné runt Storsjön. Spelmanslaget döptes till Storsjöbygdens och spelade också till gammaldans på ett antal platser runt Storsjön.

Nu var fiolen min på gång igen! Detta skapade en hel del musikaliska äventyr. Nya bekantskaper och nya kurser, ibland som ledare tillsammans med en hälsingekvinna som är en duktig fiolist, Anette Gabrielsson. En av mina tidiga spelbekantskaper blev Anders Wedlund. En av de ledande spelmännen i Storsjöbygdens spelmanslag och kapellmästare i orkestern Wedlunds Wenner.

Wedlunds Wenner kom till på följande sätt: Anders och jag hade under en längre tid funderat och tänkt på att det vore roligt att skapa en orkester med folkmusik som grund. Spela gammaldans och även lite finlir för sittande publik. Ett bra forum starta i vore Glamusikfestivalen i Hallen, ”alltid vecka 30”, tänkte jag. Tog mod till mig och kontaktade arrangörerna och erbjöd dem Anders Wedlunds orkester, utan att tillfråga den blivande kapellmästaren. Kontaktade sedan Anders att nu måste du sätta ihop en orkester så att vi kan spela på Hallen-festivalen nästa sommar.

”Va kul” sa Anders och började välja ut tänkbara medlemmar. ”Måste vara duktiga på sina respektive instrument men också vara mina vänner”. Vi behöver fiol, gitarr, dragspel och bas funderade den blivande kapellmästaren. Valdes då Janne Hemmingsson, duktig musikant, gitarr, mandola och diverse flöjter trakterar han. En duktig dragspelare, Nicklas Nilsson blev nästa ”offer” till orkestern. Sist men inte minst lyckades vi värva basisten, tillika dragspelaren Börje Bengtsson som sysslat med musik hela sitt liv och är mycket känd och omtyckt i musikkretsar! Undertecknad fick välja fiolen  som instrument. Dock fick jag spela mandola en period då det var svårt att lyfta armen när jag blev sjuk i bältros! Kapellmästaren själv spelar fiol, durspel, mandola och flöjt. Sedan alla nämnda tackat ja var det bara sätta igång att öva.

Målet för orkestern var att spela på Glamusikfestivalen i Hallen. Det fick vi verkligen! Vårt  halvtimme långa program avsett för sittande åhörare välkomnades av arrangörerna; vi fick spela på invigningen i en fullsatt kyrka i Hallen! Det blev mycket uppskattat. Då hade vi också förstärkt orkestern med en fiolisten Anette Gabrielsson från Hälsingland!

Underhållning på ångaren Östersund blev nästa spelning! På lördagen ytterligare en spelning på festivalen. Sammanlagt tre offentliga spelningar på tre dagar. Kul! Som avslutning ”buskspelade” vi i Fjällhalsen med tre duktiga damer, Renate Krabbe med två döttrar, ditbjudna av Janne Hemmingsson. Då lekte livet!!

Andra offentliga spelningar vi gjorde under denna period var i Hackås, Mattmar och Huså herrgård m.fl Sammanlagt blev det ett tiotal uppträdanden…

Orkestern gjord sen uppehåll och har nyligen börjat träffas igen på Wedlunds initiativ. Målet denna gång är en gammaldans-spelning i Östersund. Kapellmästaren kom med ny energi och nya låtar till repertoaren.